Daniel Silder kör 64-tonsekipage, tunga malmbilar som rullar dygnet runt i alla väder.

Gruvtransporter. Dygnet runt. På isiga eller midnattssolsupplysta, tjälbrutna och smala, bräckliga eller förstärkta vägar far de fram: malmbilschaufförerna i västra Tornedalen.

Vid väg 395, med Torneälven som granne, ligger en by som heter Junosuando. Kör du västerut från Ica Alskogs, mot Vittangi, ser du alldeles snart en gammal vägverksstation på vänster sida. Där har mer än 100 chaufförer sin anställning och varje morgon har marken känt vibrationerna från 5 000 ton nykrossad järnmalm.

– När vi skulle börja körde vi runt på vägen mellan Kaunisvaara och Pitkijärvi, till slut kom vi fram till att det här är den bästa platsen, säger Peter Blohm, som är vd för Malmtransport Norr.

Malmtransport är ett helägt systerbolag till Kaunis iron: Företaget som tog vid några år efter att luften gått ur föregångaren Northland resources år 2014.

Det är 122 år sedan disponenten Hjalmar Lundbohm först kunde mäta hur mycket malm som fanns vid Kiirunavaara. Redan runt 1970 visade statliga LKAB intresse för att börja bryta i Pajala kommun. Då var det låga malmpriser och transportproblem som satte stopp.

I stället tog det mer än 40 år innan ett kanadensiskt företag med namnet Northland resources började brytningen.

Knäckfrågan med transporterna löstes efter intensiva diskussioner med Trafikverket och en dispens som tillät 90 ton tunga ekipage. Under Northland-tiden körde förarna Scania. Sedan sjönk malmpriserna som en sten och Northland gick omkull. Nu finns det andra investerare, även om många av cheferna är samma som förr. Chaufförerna har bytt till Volvo FF10 med dubbla styrande framaxlar, totalt har ekipaget tio axlar. Om Malmtransport inte haft dispens och kört 64-tons ekipage så hade man behövt 50 procent fler bilar i trafik. För att hålla trafiken rullande jobbar i snitt 59 chaufförer per dygn.

I ett rött hus sitter chaufförer som tar sina 45-minuters raster vid de runda borden nära kaffeautomaterna och pentryt. I den öppna planlösningens andra ända finns en soffgrupp där en ensam chaufför tar en tupplur. Tv:n visar en gammal svartvit film, i väntan på att Charlotte Kalla (från grannbyn) och de andra damerna ska sno stafettguldet från norskorna.

Fyra nyanställda chaufförer sitter vid ett bord i det konferensrum som ligger invid tv-hörnan. Peter Blohm och verksamhetschefen Roger går igenom företagets rutiner, cheferna bryter då och då in med några meningar på finska.

Företagets motto: Trafiksäkert med ett jämnt drag ska malmen fram dygnet runt.

– Ute på vägen är ni alltid själva, därför är alla sitt eget skyddsombud, säger Peter Blohm.

Chaufförerna jobbar på rullande åtta veckors-scheman, natt och dagarbete varvas, någonstans i perioden finns en längre ledighet på sex dagar. Det är ungefär lika många vecko- och dagspendlare.

Jobbet är upplagt så här:

Chauffören anmäler sig till trafikledningen. Får en körning. Endera hämtning eller lossning. Resan börjar och slutar i mitten, sedan väntar en 45-minuters rast. Sammanlagt blir det tre körningar och två långa obetalda raster vid varje skift.

Daniel Silder

– Det var som att hitta hem. Det är det här jag ska hålla på med, this is the shit.

Så beskriver han känslan av att bli chaufför.

Den här onsdagen kom han till jobbet tidigare än skiftet börjat. Han gick in till trafik- och arbetsledningen och morsade. Han kunde börja tidigt om det behövdes, det gjorde det inte. Han passade också på att kolla om han kunde ta ledigt den där sista dagen före långledigheten, det kunde han. När avfartstiden närmar sig går han ut till den fullastade bilen.

Han går ett varv och gör en okulär besiktning, sopar av lite damm från baklyktorna, sätter sig i förarsätet och inväntar klartecken för att sedan föra in förarkortet, klicka klart och börja köra.

Daniel har kvar lägenheten hemma på Brynäs i Gävle. När han arbetar bor han med föräldrarna som flyttat upp till Junosuandos grannby Kangos.

– Det fanns inget jag ville göra hemma i Gävle, genom pappas kontakter i byn fick jag reda på det här och hörde av mig. Det funkar bra, riktigt kul är det. Ett nytt äventyr på ett nytt ställe.

Kul. Men inte alltid lätt. Daniel Silder balanserar bilen i sitt körfält och det finns avsnitt där det är väldigt trångt.

– Det är inte mycket utrymme. Jag har fått åka med chaufförer som varit behjälpliga och har visat mig de olika avsnitten av vägen.

Daniel Silder kommer till en bro. Trafikljuset visar grönt, på andra sidan är det rött, han sänker hastigheten till 40 kilometer i timmen och håller sig på mitten av vägen. Tidigare under dagen berättade Peter Blohm om dispensen att få köra så tungt gods. En regel är att några svagare broar måste hanteras på ett särskilt sätt. En annan del handlar om att det alltid måste vara minst fyra minuters avstånd mellan bilarna.

– Om avståndet är kortare, då faller dispensen och då har chauffören ett överlass på 26 ton. Föraren blir av med körkortet, och vid flera grövre överträdelser riskerar vi att i värsta fall att förlora dispensen helt och hållet, säger Peter Blohm.

Två veckor tidigare var det arktisk kyla, 35 grader minus, nu är det ett par plusgrader men sakta på väg neråt. Längs sträckan finns något som flera chaufförer beskriver som tre olika klimatzoner, det kan gå från svinkallt till plusgrader på bara några kilometers avstånd.

Regnet har blivit till snö och vi närmar oss backen vid Masugnsbyn, en privatbilist hade bara behövt köra på utan att tänka efter.

– Det kommer förmodligen att vara is på vägen. Jag får leta efter snö för att få ett bra grepp.

Klockan är strax efter 17 och himlen har gått från mulen till mörk. Kollegorna anropar varandra på radion och varnar om is. Sandbilar är ute på vägarna, men det mesta blåser ut mot vägkanten.

– Nu är det snorhalt, vi får ta det extra lugnt. Man känner hur det glider på vägen, man hör psh psh psh, det är ABS:en som jobbar och försöker få fäste.

Daniel Silder tycker att bilen fungerar utmärkt, men vägarna, ”de är inte bra”. Han pekar ut den punkt där en av företagets chaufförer frontalkrockade med en minibuss som kommit över till fel fil. Chauffören klarade sig men sex av sju personer i bussen dog. Kurvan är skarp, och var vid olyckstillfället inte markerad på de omkomnas sida.

– Det är skyltat 100 här men borde max vara 40 kilometer i timmen.

Två vägförkorningar är på gång, båda kallas förbifarter, om än inte lika omskrivna som den i Stockholm. Dessutom ska vägen bättras till på flera sträckor. Då kommer restiden att förkortas och företaget hoppas att chaufförerna ska hinna med två svängar under ett körpass. Det vågar man inte i dag, malmen får inte stå stilla.

Daniel Silder är framme vid omlastningsstället och kör in i en låg industribyggnad. Han kör sakta längs en kant på sin vänstra sida. I ett försänkt område jobbar en maskinförare i en hjullastare och skyfflar malm som ska till tåget upp mot Narvik. I Narviks hamn bekostade dåvarande Northland mining en tillbyggnad för en miljard kronor. Efter gruvbolagets konkurs köptes anläggningen av kommunen för 50 miljoner kronor.

– Den hade vi nog gärna köpt själva, säger Peter Blohm.

När Daniel Silder har lossat kör han ut till höger och stannar vid en plan där han manuellt ska skrapa bort den sista malmen. När det är som kallast får arbetarna använda tillhyggen som yxa eller slägga. Den här gången räcker det bra med några lätta tag med en skrapa.

På vägen tillbaka mot transportcentralen blir det halare.

– Det gäller att ha äggskal under gasen. Att bromsa så lite som möjligt, känna sig så bekväm som det går, utan att luras in i ett falskt förtroende, att i stället försöka hitta ett samspel mellan maskin och person.

Snön ligger på vägen som en vit linneduk. Chauffören har fokus framåt. Han vet inte vem han möter, måste vara beredd på allt. De smala krokiga vägarna ger inte mycket att spela med. Blicken letar av diken. Är det några ögon som blänker? Av och till spinner något däck till. Han kommer fram säkert, parkerar bilen, går ett varv och kollar att allt ser ut som det ska. Några ord med transportledningen, sedan mat.

Juha Barsk

Efter nästan 30 år på Konsum, först som anställd och de tre sista åren som handlare i Örebro, sadlade Juha Barsk om till lastbilschaufför. Han var med under Northland-tiden och kom tillbaka så fort han fick chansen. Veckopendlare nu som då.

– Det bästa jobb jag har haft.

Han äter middag och väntar på dagens andra körpass. Pratar finska med en kollega som just kommit till orten. Han sätter sig i en tom bil och kör mot gruvan. Vägen smalnar av bortåt Autio. Snön virvlar mot helljusets lyktor. Än är det bara kväll, natten har tagit över då han ska gå av sitt skift.

– Det känns inte så farligt att jobba natt, man måste bara vänja kroppen först.

Juha Barsk är född på den finska sidan av Tornedalen, men flyttade tidigt till Övertorneå.

– Pappa körde också lastbil, man kan säga att det ligger i generna.

Klockan är kvart i nio.

– Det känns inte så halt längre, men våra vägar är inte bra. De lutar åt kanten, ibland åt höger, ibland åt vänster.

Jämfört med dagligvaruhandeln är chaufförslivet lugnt.

– Man kan njuta utav världen. Det är utsökt på vårtider, så mycket att se.

Juha Barsk håller utik efter djur. Som den där björnen han såg en gång vid masugnsbyn. Den här kvällen ser han en liten räv.

– De blir så fina i pälsen under våren, gudomliga, de bara står där vid snövallen och tittar på dig.

Någonstans mellan Autio och Anttis börjar blåsten likna storm, vinden viner och tjuter i den annars så tysta hytten.

– Nu blåser det rejält och trycker på mot bilen, när lasten är i känns det inte.

När det är sju kilometer kvar till centralorten Pajala tar Juha Barsk av åt vänster. Vägen blir bredare.

– Skulle vi ha vägen så hela tiden så skulle det vara gudomligt.

Vinden tilltar igen. Snön yr och spelar i strålkastarljuset. Han tror att det är närmare 20 meter i sekunden, om inte mer.

– Nu känns det halt, risken är stor att vi fastnar.

Men det går vägen. Juha Barsk väger in bilen och kör fram för att bli lastad. En hjullastare, med en chaufför anställd av en underentreprenör, tar ett lass malm, höjer skopan och väger malmen. Maskinen adderar lassen så att det blir exakt så mycket som ekipaget har kapacitet för.

Harry Hedlund

Han är äldst på firman. 77 år gammal och har jobbat som chaufför sedan han var 20. Både som anställd och i eget åkeri. Han trodde nog att det skulle ta slut på en väg mellan Feuske och Narvik för fem år sedan.

På ena sidan klippväggen och på den andra ett brant stup kände han att någonting inte stämde när det började rulla nerför. Bromsen kändes fel. Han växlade ner och drog åt avgasbromsen. Till slut kände han sig tvungen att trycka ner bromsen, men den for bara igenom. Sedan släppte den helt.

– Då gick det från 45 till 95 på två röda.

Harry såg bara en lösning. En snabb manöver med ratten och bilen välte.

– Nu har jag bromsar, tänkte jag.

Han for mot räcket och blev hängande över ett 20 meter högt stup, fastklämd i en och en halv timma.

Punkterad lunga. Skadad fotled. Sönderslagen ögonbotten. ”Jag har två titanplattor.” Han kände för en stund att han var på väg att försvinna. Mitt i morfinruset sa läkaren: ”Du har tur att du kom fram i tid, din lunga har punkterats.”

– Den var full av blod eller något.

Under flera år efteråt plågades han av posttraumatisk stress. Vaknade på nätterna, drömde, kallsvettades. Dessutom slogs han mot ett försäkringsbolag. Lång historia kort: Han vann inte den striden. Ville bland annat få pengar för förlorad arbetsinkomst, men de sa att han ändå var för gammal för att jobba. Nu jobbar han igen, i sitt livs 78:e år.

– Varför ska jag sitta i stugan och vänta på att dö, döden får vänta på mig.

– Jag tycker om att jobba, har man yngre människor omkring sig blir man inte så gammalmodig i sina tankar.

Han är ganska ny på företaget, började jobba i december och har sitt riktiga hem i Kalix. När han arbetar bor han i en husvagn, 150 meter från jobbet.

Harry Hedlund har lärt sig att köra i tystnad. Radion avslagen, lyssnar på motorn och koncentrerar sig på vägen framåt. På senare år lägger han energi på att få så låg förbrukning som möjligt.

– Jag tycker om att vara själv med bara motorljudet och mina egna tankar. Jag har blivit något av en ensamvarg, men inte är jag folkskygg.

Också han önskar att myndigheterna gjorde mer åt vägarna.

– De är så dåliga att jag skäms för att vara svensk.