Mark känner sig sviken efter svår arbetsolycka
En sommardag jobbar Mark Andersson med att lasta plåt ombord på en båt i Oxelösunds hamn. Vid ett av kranlyften kommer lasten i gungning. Mark hamnar i kläm och får benet avslitet. På sjukhuset är Mark lugn. Han är visserligen bara extragubbe. Men hamnen lovar ju att ställa upp. Med stöd och med jobb. Det är så Mark uppfattar det.
Vi sitter hemma i Mark Anderssons kök i Jönåker, tre mil väster om Oxelösund. Jag tittar diskret när han går mot kaffebryggaren. Hur mycket haltar man med benprotes? Mark ler lite när jag konstaterar att han går till synes obehindrat i Foppa-tofflorna.
Mark Anderssons berättelse kunde ha varit en historia om remarkabel återhämtning. Om en hamnarbetare som tvingas amputera vänster ben, men som snabbt lär sig gå igen. Som klättrar på lejdare, fixar truckkörning och alla andra sysslor i hamnen. Som har framtiden tryggad, trots en svår olycka.
Låt oss backa bandet.
Det är fredag morgon den 16 juli 2010. Fartyget Phantom ligger vid SSAB:s kaj, där allt stuverijobb utförs av Oxelösunds hamn.
Lastningen av båten har inte gått smärtfritt. Plåtar av olika storlek placeras normalt som ett lapptäcke i botten på lastfartygen. Först mindre och sedan större. I bästa fall blir det ett skapligt jämnt ”golv” där lasten ligger stabilt.
Men den här gången strular det. Brist på lastbärare har gjort att SSAB inte kunnat köra fram plåt i optimal ordning. Resultatet har blivit en besvärlig lastning. En lastning som kräver mycket trävirke som underlag när nya plåthiv ska på plats.
Det är dessutom semestertid. Av de sex personer som deltar i lastningen av Phantom är bara kran-föraren ordinarie. Resten är ”extringar” som bara jobbat några månader i hamnen.
Mark anställdes den 1 mars. Han har lång bakgrund som lastbilschaufför, har truckkort och gillar att meka. Under hela våren har han ringts in kontinuerligt, på heltid.
Den här fredagen är varm och solig. Klockan har passerat nio. Frukostrasten är överstökad.
På kajen sticker stuveriarbetarna in sex krokar under ännu ett hiv, ett plåtpaket på tolv ton. Ovanpå lägger de rejält med grova träreglar. Kranföraren lyfter paketet och sänker ner det i lastrummet. Han parkerar det lite på sniskan, så att Mark och hans två arbetskamrater David och Johan kan plocka av virket.
När jobbet är gjort ska plåtpaketet lyftas på nytt och placeras intill fartygssidan. Åt kajen till. Inför lyftet står de tre stuveriarbetarna vid varsin krok på ena långsidan av plåthivet, beredda att styra lasten rätt. Johan är dessutom signalman.
Kranföraren lyfter plåten några decimeter och hela paketet kommer i gungning. Tolv ton plåt rör sig mot stuveriarbetarna. Det går inte fort, pendelrörelsen är kanske en meter eller två. Men krafterna är enorma, det vet arbetarna.
Johan och David hoppar upp på den gungande plåten. Mark hinner inte. Han tar ett steg baklänges, men snubblar till. När hivet krockar med andra plåtskivor som redan lagts på plats i lastrummet kommer hans vänsterben emellan. Det klipps av mellan knä och fot.
Hur reagerar man i det läget? Nästan två år har gått, Mark funderar lite innan han svarar:
– Jag kände ingen smärta alls. Det låter kanske sjukt, men jag la mig bakåt, tog av byxbältet, trädde det runt låret och drog åt. Jag minns att jag tänkte: ”Fan, vad dåliga bälten de gör på Fristads!”. Jag hade trätt remmen fel genom spännet, så det gick inte att låsa.
Mark berättar hur arbetskamraterna skyndar fram. De är chockade, men hjälper till att stoppa blodflödet.
Polis och ambulans tillkallas. Kranföraren är svårt chockad och måste hjälpas ner ur kranen. Det bli en kollega som får lyfta ombord den särskilda räddningscontainer som finns på kajen i samband med lastningar.
Nu i efterhand kan Mark konstatera att händelsen blev en prövning för många inblandade. Ambulanspersonalen fick åka i räddningscontainern – ner i lastrummet.
– En av dem, en sjuksyrra, var höjdrädd. Hon blev så omskakad att hon knappt kunde sticka rätt när jag skulle få smärtstillande. Jag försökte lugna henne och sa att det ordnar sig, att jag hur som helst ska åka skidor i vinter.
Mark förs till Nyköpings lasarett. Han är vid medvetande. Under fredagseftermiddagen får han flera telefonsamtal. Ett är från hamnen. Från arbetsgivaren som deklarerar att Mark måste komma ihåg att kontakta Försäkringskassan så fort som möjligt. Som extring har han ju inte rätt till sjuklön. Att han jobbat heltid i hamnen i nästan fem månader spelar ingen roll.
Lite senare, på kvällskvisten, ringer hamnens vd, Erik Zetterlund. Mark berättar:
– Samtalet kändes bra. Erik Zetterlund försäkrade att ”företaget skulle ställa upp på alla sätt”. Att jag inte behövde oroa mig. Att det viktigaste var att jag blev återställd. Vd:n sa: ”Vi ska ta vårt ansvar, vi ska göra allt för att du ska kunna komma tillbaka till jobbet.”
För Mark fick orden från vd:n stor betydelse. När människor förlorar vitala kroppsdelar är det vanligt med depressioner.
– Många sa till mig: ”Du får vara beredd, snart är du där.” Men det hände inte. Jag var helt inställd på att komma igen. Jag uppfattade det som att jag blivit lovad fast jobb, om jag bara visade att jag klarar arbetsuppgifterna.
Efter tolv dagar på sjukhus kräver Mark att få bli utskriven. Han är less på sjuksängen. Till en början går det bra, men efter ett par dagar hemma halkar han omkull på kryckorna. Mark slår upp amputationssåret och det blir returresa till akuten. Inte en gång, utan många, när det visar sig att bakterier letat sig in i benet.
Hösten 2010 innebär nya motgångar. Försäkringskassan och hamnen tvistar om rehabiliteringsansvar, anställningsförhållanden och sjukersättning, med resultat att Mark står utan pengar i nästan två månader. Det blir också tjafs om den sjukpenninggrundade inkomsten, SGI.
I samma veva väcks alltså frågan om Marks formella anställning i Oxelösunds hamn. Den dåvarande personalchefen anar att Mark kan få problem. Hon försöker få igenom en lösning där Mark ska få ett anställningsbevis som anger att han har fast jobb, tillsvidareanställning.
– Hon får bakläxa uppifrån, inflikar Mark. I stället får jag bara ett intyg på hur mycket jag jobbar och vad jag fått i lön.
På höstkanten kommer ett nytt bakslag. Mark är på besök i hamnen. Plötsligt får han problem med talet, börjar sluddra.
Mark packar snabbt ihop rullstolen och åker hem. I huset blir situationen akut och anhöriga ringer efter ambulans. Inne på sjukhuset kommer nya attacker, där Mark helt förlorar talförmågan. Prover avslöjar att han fått en allvarlig, livshotande blodförgiftning.
På senhösten 2011 är blodförgiftningen hävd och Mark har fått protes och gnistan tillbaka. Försäkringskassan ligger på om återgång i arbete.
Den 15 december blir det möte med arbetsgivaren och Försäkringskassan. Facket, Transport, lovar komma, men enligt Mark är det ingen som dyker upp. Det gör däremot Thomas Andersson, som är chef för stuveriverksamheten i stålhamnen.
Mark beskriver tongångarna som positiva. Läkarna är visserligen tveksamma till om han någonsin kommer att klara stuveriarbete igen, men chefen – Thomas Andersson – uppmuntrar. Än en gång uppfattar Mark det som att han kommer att få arbete. Förutsatt att han klarar sysslorna.
I februari 2011 börjar Mark arbetsträna i Oxelösunds hamn. Parallellt knegar han på i gåskola. Det går över förväntan. Protesen fungerar bättre än för många andra benamputerade och fantomsmärtorna uteblir nästan helt.
Den 14 maj är arbetsträningen slut. Mark klarar nu ombordjobb, truckkörning, ja, i princip allt i hamnen utom extremt tunga lyft.
Hur blir det med anställningen? Mark tar upp frågan med chefen, Thomas Andersson. Beskedet blir en kalldusch: bara extring. Alltså inringd vid behov.
– Jag blev helt ställd, förtvivlad. Det var inte vad vi pratat om på alla möten. Behovarna rings inte in i någon särskild ordning, det finns inga garantier alls. Jag ringde läkaren och Försäkringskassan. Hur hade de uppfattat hamnens löften?
Läkaren svarar med att sjukskriva Mark på halvtid, för att han ska få tid att bearbeta situationen.
I slutet på maj kallar hamnen till möte igen. Den här gången är Transports lokala förhandlingsombud med. Parterna träffar en överenskommelse. Mark får en visstidsanställning från den 15 maj till den 31 december 2011.
Mark börjar jobba i hamnen, samtidigt som han söker de tjänster som utannonseras. Han får inget napp. I mitten av december är Mark stressad och orolig. Med en ny sjukskrivning i fickan går han till vd Eric Zetterlund och kräver besked.
Mark säger:
– Jag påminde honom om löftet han gav. Svaret blev att det inte är aktuellt med några fasta anställningar. Att det får bli behovsanställning för min del. Jag blev förbannad och sa att det inte fungerar. Jag behöver ha tryggheten som ett fast jobb ger.
Mark berättar att han sa nej till anställning som extragubbe. Han lämnade omedelbart ifrån sig nycklarna till hamn-en, eftersom han ändå var sjukskriven de dagar som återstod av visstidsjobbet.
Även det fick konsekvenser. Hamnens vd anser att Mark sa upp sig själv. I förtid.
– Det är sanslöst. Varför skulle jag säga upp mig frivilligt? suckar Mark.
