Max är inte rädd att säga vad han tycker

Satirtecknaren Max Gustafson häcklar den nyliberala samhällsutvecklingen och allt han anser att den för med sig: Växande ojämlikhet, galopperande miljöförstöring, hårdare socialt klimat och ökande rasism. Så hur kunde en av hans antirasistiska teckningar plötsligt dyka upp i Sverigedemokraternas propaganda?

För Max Gustafson var det helt uppenbart att hans bild var en satir över typiska SD-sympatisörer och deras mantra om att man ”inte får säga” vissa saker i det här landet.

– Jag blir inte ofta missförstådd, så lite förvånad blev jag. Men det är klart, är man väldigt hemmablind och bara lyssnar på människor som bekräftar ens åsikter, då är det kanske lätt hänt att man gör en sådan här miss, säger Max Gustafson.

Det var partiets Sigtuna-avdelning som plankat hans bild Invandringens metadebatt, och lagt upp den på sin hemsida. Den lokale SD-ordföranden skrev att bilden ”med största tydlighet visar hur det står till med debattklimatet i Sverige”.

Alltså raka motsatsen till vad tecknaren menat.

– Det är klart man får säga vad man vill i Sverige, men SD är ju rädda för att bli motsagda. De förväxlar sund kritik med censur. Undermedvetet känner de sig bekväma i sin offerroll, säger Max Gustafson.

Inte förrän flera antirasistiska sajter hånfullt skrivit om sverigedemokratisk oförmåga att förstå satir, tog SD Sigtuna bort bilden. Och till och med då försvarades missförståndet av Tommy Hansson, Sverigedemokraternas gruppledare i Södertälje kommunfullmäktige. Eftersom ”man faktiskt inte får säga att det finns en del saker man inte får säga”, så ”tycks kulturmarxisten Gustafson ha missuppfattat sin egen så kallade satir”, blev slutsatsen på Hanssons blogg.

– Det är ju lätt att skratta åt det, men jag vill inte gärna kalla människor dumma. Någonstans är det ju det de vill, de fryser utan sina offerkoftor, säger Max Gustafson.

Själv har han inga problem med att uttrycka sina åsikter. Många av hans bilder är stark, rentav elak satir över politiska tendenser och enskilda makthavare. Under de senaste åren har de tryckts i stora dagstidningar som Aftonbladet och Göteborgs-Posten, fackförbundstidningar som Sekotidningen och Kollega, och i tre egna seriealbum.

Max Gustafson publicerar sig även på vänsterbloggen ”Alliansfritt Sverige” och på miljö- och klimatsajten ”Supermiljöbloggen”. Han har även tecknat bilder åt Greenpeace i samband med deras olika aktioner.

– Vi lever i ett land med yttrandefrihet, och jag brukar aldrig vara särskilt konflikträdd när det gäller sådant. Jag ser mig definitivt som en politisk satiriker, och om folk tycker illa om det jag gör så är det ju deras fulla rättighet.

Och visst händer det att han får upprörda kommentarer från Sverigedemokrater och andra meningsmotståndare, men Max Gustafson anser sig inte ha drabbats av det omtalade näthatet.

– Jag har nog fel kön för det. Klart att vissa har varit arga ibland, men jag har aldrig utsatts för de här hatiska eller sexuella påhoppen som jag säkert skulle fått om jag varit kvinna.

Dessutom är det egentligen rätt få av hans bilder som berör rasism och främlingsfientlighet. De flesta har udden riktad mot den borgerliga regeringspolitiken och mot vad Max Gustafson kallar dess ”ideologiska blindhet”.

– För det handlar verkligen om en blind fläck, där man inte ser hur den orättvisa politiken drabbar människor. Självklart tror Reinfeldt att hans politik är den bästa för Sverige, men det måste ju till en rejäl förträngningsmekanism för att inte se vad som är på väg att hända. När det inte finns något trygghetssystem kvar, ingen bostadspolitik – det slutar ju med tragedier för människor.

Miljöproblemen, med deras påskyndare och förnekare, får också sin beskärda del av satirtecknarens vassa penna.

– Det är vår tids stora ödesfråga, som jag önskar att fler tog sig an. Och där har vår regering fullständigt stagnerat.

Det politiska engagemanget har Max Gustafson med sig sedan barnsben. Men varför han valt att kanalisera det genom just tecknade serier, vet han inte riktigt själv.

– Från början var det väl en fascination för världarna i Bamse och andra barnserier. Jag ritade min första serie när jag var sex år gammal. Sedan när man blev lite äldre och upptäckte lite vassare humor, då var det något som klickade.

Max Gustafson beskriver den numera nedlagda tidningen Pyton, med ofta bisarra och snuskiga serier, som sin ”bibel” i tonåren.

– Jag gillar fortfarande renodlat sjuk humor, men i takt med att jag blivit äldre har jag integrerat det politiska och samhällskritiska i mina serier, säger han.

Delvis berodde det på att Max Gustafson influerades av Charlie Christensens Arne Anka, känd för kverulantiska angrepp på det mesta i samtiden.

– Dessutom gick jag i högstadiet i början av 1990-talet, när Lasermannen härjade och skinheads sprang omkring… jag ritade bland annat en figur som hette Sture Skinnskalle. Han fick så jävla mycket stryk, minns Max Gustafson med ett skratt.

Just nu lever vi i ”en guldålder för svenska serier” som Max Gustafson uttrycker det, med mängder av nya duktiga tecknare. Många av dem gör mer eller mindre självbiografiska berättelser, och även uttalat politiska tecknare lyfter ofta fram egna erfarenheter av olika sociala missförhållanden.

Men den självbiografiska infallsvinkeln lockar inte Max Gustafson.

– Jag går inte riktigt i gång på det. Klart att det personliga kan vara politiskt, som det heter, men för mig är det inte så himla roligt. Jag överlåter det åt andra. Dessutom är jagsmåbarnsfarsa nu, så serietecknandet är en skön ventil just för att slippa det där kaoset som är mitt privatliv, säger han och skrattar.

Max Gustafsons fjärde seriealbum ligger redan färdigt, men kommer inte att släppas förrän i mars – han har medvetet skjutit upp lanseringen till mitt under valrörelsen. Albumets titel är en anspelning på Fredrik Reinfeldts roman Det sovande folket från 1993. Där den blivande statsministern, mitt under 90-talskrisen, argumenterade för ett övergivande av den allmänna välfärdspolitiken.

Så vad heter det kommande albumet?

Det rånade folket.

Tommy Harnesk