Krönika. För femton år sedan fyllde Transportarbetareförbundet 100 år. Det firades med en utställning på Arbetets Museum i Norrköping. Huset som klyver vattnet med sin strykjärnsform. Man hade valt att lyfta fram fyra yrkesgrupper; chaufförerna, hamnarbetarna, väktarna och tidningsbuden.
Min man, konstnären och tidningsbudet Jörgen Hammarberg, fick i uppdrag att arbeta fram tidningsbudsdelen. Han fick 100 kvadratmeter till sitt förfogande och avsevärda ekonomiska resurser. Arbetets museums personal visade sig vara otroligt tillmötesgående. De bangade inte för någonting! Inte ens när Jörgen föreslog att man skulle bryta upp en stor rektangel i det 80-åriga och kulturmärkta golvet för att nedsänka ett kopparbrunt fotografi som föreställde tidningsbudsmadamer från 1896, sade man nej. I stället togs det reda på en keramiker som kunde återställa golvet efter utställningen. Imponerande! Men på en enda punkt tog det stopp. Jörgen ville ha en ljusskylt med text som går i loop. Inga problem. Problemet var att han ville ha texten till The Rolling Stones låt Salt of the earth: ”Lets drink to the hardworking people, say a prayer to the Salt of the earth.” Aldrig, sa museet, de kommer att stämma oss. Det blir vår undergång. I så fall måste ni ordna tillstånd och det kommer ni aldrig att få.
Nå. Började med att ringa STIM som handhar musikerersättning. De skrockade i luren: ”Det bli dyrt, öh!” Men vad gör man då? Tja, ni får väl ringa EMI. Svaret där var att de inte hade någon makt att besluta. Ni får ringa EMI i New York. OK. Harklade upp engelskan och framförde saken. Men, nej. New York kunde inte ge tillstånd. Kalla och avvisande. Jag frågar till slut: ”But what can we do about it then?” ”Well, you can always call Mick or Keith.” ”OK, can I have the number?” ”No.”
Där borde man väl ha givit upp. Men…
Jag åker upp till Stockholm för att ta hand om min sjuka mamma. Jörgen är kvar för att arbeta med utställningen. Han grubblar. Kan inte släppa det där med texten. Johannes Brost, har han kommit på. Johannes är personlig vän med Mick och de brukar festa, både i Sverige och utomlands. Letar telefonnummer. Har hemligt. Stopp igen. Men Brost spelade visst i Rederiet, vilka var med där? Bert-Åke Varg? Men så kommer Jörgen på det: ”Katta”, Katarina Ewerlöf, klasskompis och discovän med mig. Hon har varit med i Rederiet. Får tag i henne via SVT, och hon bara; ”nej men tjena Kerro, hur är det?” Dryga 20 år sedan sist. Och visst kan hon förmedla kontakt med Johannes. Han visar sig vara en trevlig person. Jag beskriver utställningen och hur textraden ska användas, och han: ”Jag kan ge dig numret till Micks lilla hak i London.” Yes! Ringer dit. En tjej svarar. Hon säger att hon ska prata med Mick. Dagen efter hade vår arbetskamrat i huset noterat ett meddelande vid telefonen: ”Mick Jaggers secretary har ringt ????”
Jag ringer och hon kvittrar; ”Mickeys wants to know if… and Mickeys wants to know that…” Hon säger att Mick tycker det låter intressant, men vill att jag skriver ett personligt brev till honom. Förklarar tankarna. Och. Då. Får. Jag. Skriva till Mick Jagger. Och jag vet att han kommer att läsa. Tillfredställelsen (Satisfaction!) över att få rikta ord till den man som betytt så mycket i mitt människoblivande sprider ett nöjt smil över mitt ansikte.
Jag lyfter pennan; ”Dear Mick! I know You’ve got a work in progress (de jobbade på en ny platta), but I’ve got one too.” Beskrev det hela och sedan blev det ju väldigt mycket puss och kram och love på slutet… Faxen går i väg och svar anländer. Från Mick. Han önskar ”every success with the show!” Triumf. Att visa brevet från Mick för de som trott att det var omöjligt var också trevligt. Med detta vill jag säga att man aldrig ska ge upp. Och att om ni vill Mick något, så har jag både telefon och