Krönika. För ett par år sedan fick jag ett sms: ”Hej David! Är du i Sverige? Din telefonsvarare pratar tyska :) skulle vilja prata med dig om hur ditt författande tagits emot av arbetarrörelsen. Ring mig! Kram, Jenny.” Några dagar senare träffade jag Jenny Wrangborg på en krog. Hon är kallskänka och Sveriges mest uppmärksammade arbetardiktare. Just nu med diktsamlingen” Vad ska vi göra med varandra.”
Då, för några år sedan, tvekade någon på ett fackförbund inför att hålla ett tal till en utmärkelse hon skulle få, då man hört rykten om att hon var ”osolidarisk” – en alltför radikal socialist. Vi skrattade gott åt det där vi satt med våra öl. Men hon berättade också att ett annat fackförbund undrat över hennes ”lojalitet”.
Jag vet ingen, som, trots sin ungdom, kämpat som hon för arbetares rättigheter på sina arbetsplatser och i media. Det var så att man hade kunnat sjunga Pete Seegers ”Which side are you on?” för de tveksamma förbunden.
Jag hade inte Jennys erfarenhet av arbetarrörelsen. Tvärtom, jag hade just fått LO:s kulturpris. Men ibland kunde jag känna mig som en maskot och ett kulturellt alibi då jag framträdde på politiska och fackliga möten. När jag pratat färdigt kunde mötet fortsätta med framtidsplaner, taktikprat, små och stora praktiska frågor och skvaller.
Någon liten nytta hade jag väl gjort när jag berättat om mina böcker och om konkurrensen från andra länder, där man varken betalar skatt eller lön. Och där arbetarna svälter och fryser fast de befinner sig i vårt så kallade välfärdsland.
Nu, flera år senare, är det Jenny som kuskar runt mest. Kanske känner hon sig också som det kulturella och radikala alibit?
Författarlivet är som ett självspelande piano. Blir man känd, kvarts- eller halvkänd, börjar man försöka leva upp till vad som förväntas och till slut kan man bli sin egen myt.
Den kan innebära att en arbetarförfattare bara skriver om arbetsliv, deckarförfattare bara om tjyvar och poliser och så vidare.
Men många vill utvecklas. Jennys första diktsamling ”Kallskänkan” handlade om arbetslivet, ofta i ett restaurangkök. Nu verkar hon vilja något mer
I nya diktsamlingen läser jag in en längtan efter något och framför allt någon i lägenheterna där hon bor i andra hand. Där finns kvällar med vänner, aktivism och te vid köksbordet. Men också regniga tomma förortsgator där trafikljusen skiftar i sina intervaller.
Kanske har hon inte lyckats hela vägen med att skapa detta nya. Men det unika är att det finns ett stort Vi i den här boken. Ett Vi som handlar om en kollektiv nyfattigdom och om alla som inte finns med i Sköna Hems reportage. Och jag vågar påstå att Jenny Wrangborg är en ovanlig poet som verkligen bryr sig om någon annan än sig själv.
Jag minns ungefär vad jag sa den där kvällen då hon undrade över förbundens oro för att hon var för ”röd”. Jag sa: ”Bry dig inte om det. Kör Jenny, kör på bara!”