Krönika. Det är dags nu kamrater. Det är dags att sluta attackera människor för färgerna på deras hud. Oavsett om de färgerna är självvalda eller inte, så är det hög tid att sluta upp med att moralisera över hur andra människor ser ut.
Här kommer ett urval av kommentarer jag fått höra:
”Tatueringar är för sjömän och horor och du ser inte ut som en sjöman.”
Du har visst missat att både kungligheter och filmstjärnor, samt miljontals andra människor inom olika yrkeskårer, numera också har tatueringar? Välkommen till år 2015.
”Oj, är det ungdomssynderna som spökar?” – och en menande blick på mina tatueringar.
Nej, inte direkt. Varför tror du att det är ungdomssynder? Jag har redan planer på att göra nästa.
”Men har du tänkt på hur fult det kommer att bli sen när du är gammal?”
Eh, alltså… jag vill inte vara den som är den, men hud som är åldrad är sällan supersnygg i sig med rynkor, solskador och leverfläckar.
Min kommer åtminstone vara någorlunda färggrann i skiftningarna.
Min hud är av det blekare slaget. Den där sorten som blir röd, får blåsor och flagar när den utsätts för sol. Ändå ville min mor att jag skulle skaffa lite färg, som hon sa. När jag sedan gjorde det så var det visst så att det inte heller dög.
Hon borde ha varit lite mer specifik, för nu har jag både röd, blå, gul, grön och svart färg lite här och där. Inte är jag diskret med dem heller, för jag vill inte ha det så. I stället vill jag vara färggrann och täckt med snygga tatueringar, för jag vill gärna att det ska synas utanpå hur jag känner mig inuti och vem jag är.
Inom politiken är det inte riktigt okej att gå upp i talarstolen utan att täcka tatueringarna. Det drar möjligen fokus från de frågor vi behandlar, men framför allt påstår man att mina tatueringar och piercingar skulle göra mig mindre trovärdig och förtroendeingivande.
Visst är väl det en märklig tanke i sig, att hudens färger skulle göra min kunskap och kompetens mindre viktig att lyssna till?
Jodå. Jag vet att det döms efter utseende och inte efter hur någon faktiskt är.
Det är därför all bankpersonal ser mer eller mindre klonad ut, i kostym och med välkammat hår.
När det gäller tatueringar har de förknippats med fängelsekultur, sjömän och cirkusfolk. Den känslan hänger visst kvar hos många, även om det inte längre är så det fungerar.
Den raraste kommentar jag hört om mina tatueringar kom från exmakens mormor, efter att hon träffat mig för första gången för ungefär elva år sedan:”Hon verkar ju himla trevlig, den där, fast hon var så väldigt färgad.”
Det är ju sant. Jag är himla trevlig, trots eller tack vare färgerna på min hud.
Och om det aldrig skulle falla dig in att håna någon för den hudfärg hen föddes med så måste jag få fråga: Varför moraliserar du över hur jag väljer att smycka min kropp?
Min kropp är nämligen inget tempel, utan den är ett nöjesfält. Och är det så att du inte gillar tatueringar tycker jag att du helt enkelt ska låta bli att skaffa dem. Så kan vi väl låta udda vara jämnt?