Krönika. Jag har svårt för vilda strejker och jag tror inte att det har med feghet att göra. För det har hänt mer än en gång att jag blivit förbannad på en åkare, förklarat var bilnycklarna finns och var de kan hämta ”skrotet”.
Kanske är jag emot vilda strejker för att min väg in i arbetslivet började så lyckligt på en brädgård efter en totalt misslyckad skolgång. Där kunde snus- och virkesluktande gubbar lägga en arm om min axel och säga:
– Här, ser du grabben, är alla med i facket. Blir det något knas så vänder du dig bara till klubben och Lage.
Men visst har facket sina begränsningar och ofta knyter man handen i fickan, röstar med fötterna och byter jobb. Hela Stockholm är fullt av chaufförer och terminalare som vandrar mellan arbetsplatserna.
Därför är Frances Tuuloskorpis bok Om strejker intressant. Det är den fjärde i en serie där deltagare i vilda protestaktioner berättar om hur de agerat och varför.
Berättelserna verkar vara hårt redigerade, eller också är detta bara livets egen dramaturgi. Men de är rätt lika varandra och känns lite scoutaktiga där ”the good guys” oftast vinner.
Som i alla bra berättelser börjar de med ett problem. En förtroendevald blir uppsagd, en löneförhöjning uteblir eller att ett arbetslag ska sägas upp. Ilska uppstår, de vanliga fackliga kanalerna räcker inte till och man samlas i fikarummet och gör upp en plan.
Till ”the bad guys” hör tjallarna och de som inte vill ställa upp på en strejk. Men en del går att omvända, så man ska inte förlora hoppet. Det gäller att få med sig även de sista för då knuffas kollektivet framåt, påpekas det.
Sedan drar den vilda strejken i gång. Man sätter sig medan basarna börjar springa runt som yra höns och överträffa varandra i idiotiska uttalanden och hot. Något som snarast stärker strejkviljan.
Därpå kommer toppen på dramakurvan och sedan avtrappningsfasen. Arbetarna fick sina kronor, de uppsägningshotade fick behålla jobbet och den uppsagde klubbordföranden fick komma tillbaka – eller det fick han visst inte efter tunnelbanestrejken 2004.
Vad som händer senare på företagen förtäljer dock inte historien. Det berättas mycket lite om omplaceringarna som jag själv sett efter maskningsaktioner och vilda strejker.
En av grundbultarna i arbetslivet är arbetsgivarens lagstadgade rätt att leda och fördela arbetet. Den rätten skymmer det mesta och bara med tiotusentals medlemmar och opinionen i ryggen kan man förhandla fram långsiktiga och tvingande avtal.
Går man utanför den sfären kan man heller inte räkna med att arbetsgivarna ska följa spelets regler. Då kan allt som går fel, även det som inte har med strejken att göra, skyllas på de strejkande. Till och med tidigare planerade nedskärningar.
Fast det är klart. Ibland kan systemet kännas väl segt och man kan bli trött på att knyta näven i fickan. Så det ligger något i dedikationen som Frances Tuuloskorpi skrev i boken jag köpte.
”David, strejk är inte det viktigaste, men det finns!”g tror inte att det har med fege