Krönika. Nämn inte att du kör lastbil. I varje fall inte under ett läkarbesök för då kan det gå riktigt illa.
Du kanske går till en läkarmottagningen och en hälsokontroll för ditt välmåendes skull. Du berättar att du kör lastbil och att du börjat se lite sämre, har svårt att läsa liten text. Då blir du remitterad till en ögonläkare.
Hos denne får du kolla i en apparat där det poppar upp små nästan osynliga gula bollar mot en gul bakgrund. Varje gång en ny boll hoppar upp ska du trycka på en knapp. Missar du för många så anses din syn vara undermålig – och då ryker dina högre körkortsbehörigheter. Detta trots att testet bara används i Sverige och fördöms av resten av EU.
Utan några som helst fackliga förhandlingar kan du därmed betrakta dig som arbetslös.
Eller: du går till läkaren för att du är törstig hela tiden och kissar ofta och du konstateras ha diabetes. Blir du då tvungen att ta insulinsprutor så anmäls detta oftast till Transportstyrelsen med resultatet – ingen mer lastbilskörning. Och det kan bli dags att söka upp en mäklare för att sälja villan och Volvon.
En vanlig arbetsdag känner du plötsligt att det börjar sticka i vänsterarmen och värka i bröstet. Du ringer upp sjukvårdskunnig god vän som säger åt dig att genast stanna lastbilen och ringa ambulans. Du har fått en hjärtinfarkt.
Du hamnar på sjukhus men allt går bra och efter en tid är du frisk och du har ett sista möte med läkaren. Denne meddelar på sitt vanliga lugna och rättframma sätt att. ”Ingen mer lastbilskörning för din del…”
På ett sätt kan man förstå att myndigheter och läkarkår inte vill släppa ut personer i trafiken som de anser har någon form av fysisk defekt.
Men, varför gäller det i så fall bara yrkeschaufförer? En personbilist med en hjärtinfarkt i 130 på motorvägen är väl inte heller helt optimalt? Eller någon som tappar kontrollen i stadstrafik och kör in i en busskur full med folk.
Naturligtvis ska man ändå vända sig till sjukvården om man mår dåligt. Allt annat är att utsätta sig för fara.
Det tål ändå att tänka på att för en läkare eller en myndighetsperson som kanske har problem att fickparkera sin personbil, eller har svårt att fullt ut förstå högerregeln, kan ett ekipage som är 40 gånger större än deras verka obegripligt stort och skrämmande.
För oss som jobbar i branschen är det inte riktigt så. Men vi chaufförer är inte någon röststark grupp och att få politiken att jobba för rättvisare läkarbedömningar är väl att begära för mycket. Vi är ju ”bara” arbetare.
