Norrländska Sagabion fick nytt liv
På fyrtiotalet visades bio tre dagar i veckan på Sagabiografen i gruvorten Adak. Men med tv:ns intåg föll bion i glömska. Nästan 25 år senare hittades bion av en slump, intakt med biosalong, filmaffischer och biljettlucka. Nu bidrar den till att sätta Adak på kartan igen med sin årliga filmfestival.
Kylan slår emot oss när Märith Lundberg öppnar dörren till den vinterstängda Sagabiografen i utkanten av den västerbottniska byn Adak. I salongen står stolar i original från 1940-talet prydligt uppställda över hela salen. Längst fram finns scenen med filmduken och längst bak, vedkaminen. Den gjorde att biografen kunde vara i gång även under de långa vintrarna.
Väggarna är tapetserade med filmaffischer som minner om biografens storhetstid. Med titlar som Lappblod, Raggare och Smygande gift, förstår man att visningarna blev omtalade.
– Han visade film som inte alltid var så rumsren, berättar Märith, som är ordförande i föreningen som driver Sagabiografen.
Han, det är Östen Dahlberg, gruvarbetare och biografens grundare. En eldsjäl som brann för att även människorna i Norrlands inland skulle få uppleva kultur, genom filmvisningar, musik- och danskvällar.
1944 stod Sagabiografen klar. I ett rött trähus med två våningar i utkanten av Adak låg både biosalongen och Östens eget hem. Till vänster innanför dörren låg biografen och till höger, lägenheten där han bodde med fru och två döttrar.
Tre kvällar i veckan var det filmvisning. Östens familj hjälpte till att sälja biljetter och sköta projektorn. Själv cyklade Östen och hämtade och lämnade de tunga filmrullarna vid inlandsbanan, fyra mil bort.
– Han tycket det var viktigt att vanligt folk skulle kunna gå på bio, berättar Märith.
Vid sidan av arbetet med biografen jobbade Östen som anrikningsarbetare i Adak-gruvan, byns stora arbetsgivare. Men sitt hjärta hade han i kulturlivet.
Östen hade studerat musik i Stockholm och var själv en hejare på dragspel. Så vid sidan om veckans tre filmvisningar ordnade han danskvällar med levande musik på lördagarna.
Till och med tidens storheter som Harry Brandelius kom på besök till den lilla norrländska byn.
Men trots att Östen och frun Edit fick Adaks kulturliv att blomstra var livet som nöjesprofil i byn inte en dans på rosor. Adak var starkt frikyrkligt och alla såg inte med blida ögon på den glada stämningen i Östens lada.
– Det här var syndens näste, säger Märith.
Samtidigt uppskattade även pingstvännerna att han lärde de unga i byn att musicera.
Biografen hade sin storhetstid på 1940- och 1950-talen. Det var en tid då Adak blomstrade och gruvan var i full gång. Byn, där det nu bor knappt 200 personer, hade då ett tusental invånare. Faktum är att inom en radie på tre kilometer fanns två biografer till.
På 1960-talet blev det tuffare. Tv:n började konkurrera ut bion som vardagsnöje. Samtidigt blev Östen och Edit allt äldre. När Sagabions ljudanläggning till slut gick sönder 1965 lades verksamheten ner. På 1970-talet flyttade familjen från byn och lämnade huset.
1989 var Alve Johansson på jakt efter biostolar. När han frågade runt fick han nys om att det kanske kunde finnas några i den gamla biografen. Sagt och gjort, genom Östen Dahlbergs ena dotter fick han tag på nycklarna till hennes barndomshem och gick dit.
– När han öppnade dörren insåg han att det skulle vara ett helgerån att ta stolarna härifrån, berättar Märith.
Det var som att kliva in i en tidsmaskin. Sagabiografen hade stått märkligt väl emot tidens tand. Det Alve hittade var inte bara en intakt biografsalong. Här fanns också all dokumentation som hört till bion kvar. Lokalerna rymde också kataloger med tidens filmer och noggrant nedtecknade redogörelser för hur många biljetter som sålts till varje visning.
Kanske ännu märkligare var att hela det Dahlbergska hemmet stod kvar, som om ingen någonsin flyttat därifrån. I skåpen stod porslinet och på köksbordet var till och med kaffeservisen framställd. Som att husets ägare bara åkt därifrån för att komma tillbaka några veckor senare. I själva verket var det 25 år sedan någon bodde här sist.
– Man föreställer sig nästan att Östen och Edit skulle komma in genom dörren, säger Märith och tittar i riktning mot ingången till bostaden.
Alve Johansson hade hittat en glömd skatt. Tillsammans med andra entusiaster startade han en intresseförening för att väcka biografen ur dess törnrosasömn. Efter hårt arbete stod den renoverade biosalongen klar 1992.
Sedan dess har Sagabiografen hållts vid liv genom föreningens ideellt arbetande entusiaster. På sommaren sjuder det av liv i skogsgläntan. Förutom filmvisning en gång i veckan finns här kafé och ett litet museum. Man ordnar guidade visningar och berättar historien om Östen och Edit. Mitt i sommaren bjuder föreningen också in till Adaks alldeles egen filmfestival. Där har kända gäster som Jonas Gardell, Anna-Lisa Eriksson och Marie Göranzon passerat revy.
De senaste åren har det varit kämpigt för Sagabiografen. Allt färre filmer släpps på formatet 35 millimeter, som biografens maskin kan visa. Men i fjol släppte det. Med pengar från Malå kommun och Svenska filminstitutet kunde Sagabiografen gå in i en ny tid med digital teknik. Kanske kan det tyckas konstigt att en fyrtiotalsbiograf inte längre visar film på just analog film. Men vill man som Östen Dahlberg se till att inlandsborna får ta del av kultur från hela världen är det nog enda sättet.
– Mycket gör vi i Östens anda. Och jag tror det är i Östens anda att digitalisera, avslutar Märith.