”Nu kan jag det här”
Mötet. Nattens hjälte har lämnat sin sista tidning. Kristoffer Nilsson blir illustratör och tecknare på heltid.
Allra bäst tycker jag om den hemlöse, som till och från, dyker upp i Kristoffer Nilssons underfundiga seriestripp Nattens hjältar. År efter år har han hämtat stoff från sina tidningsbudsrundor på Söder i Stockholm. Filialen ligger strax om hörnet, från hans bostad räknat.
– Kristoffers tidning säger kollegorna om Transportarbetaren, eftersom det är jag som tecknar serien.
Han ler fast klockan är kvart i tre, en ljum septembernatt. Vi är inne på filialen och Kristoffer flänger mellan tidningsbänk och pakethylla, fyller sin vagn. Efter 19 år som tidningsbud är han inne på sitt nästnäst sista gångpass bland flerfamiljshusen.
– Rundorna ska göras om, säger han. Så ledningen såg väl sin chans att säga upp mig, som är 70-plussare. Jobbet kommer att bli tyngre och stressigare för dem som är kvar.
Ute är mörker, så mörkt det kan bli i en stad med milt sken från gatljus, neonskyltar och väntande taxibilar. Kristoffer är ensam på filialen, så när som på en kollega. 73 år fyllda räknas han till riskgruppen för corona och kommer, enligt ledningens restriktioner, först när jobbarkompisarna gett sig i väg.
– Det är trist att inte kunna ses, men…
Tidningsvagnen är full med Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens industri och Ny teknik, plus någon enstaka Ridsport. Pakethögen signalerar böcker, medicin och babysaker när Kristoffer styr ut i natten. Hans vita hår står på ända och byxorna slutar en bit upp på vaden. Så här dags går han mitt i gatan, obesvärad av trafikljus. Äger stan, sin lite blyga sida till trots.
– Det är så skönt och stilla nattetid, blåser bara lite i träden. Råttor? Det syns inte så många längre. Förr var det ett jäkla springande kring krogarna vid Hornstull.
Nattvandrare som snor och tigger tidningar har också blivit färre. En tid delade han med sig till en äldre kvinna som alltid undrade om han hade något läsbart över. Sen fick han nog. Varför skulle hon få tidningar gratis när andra prenumeranter betalade?
– I början var vi rädda att paketen skulle bli stulna, men så blev det inte. Frukostpåsarna gick däremot inte hem.
Antalet prenumeranter har rasat rejält, fast nu upplever Kristoffer att läsandet av papperstidningar stabiliserat sig på en lägre nivå, i alla fall på hans trakt. Trognast är de gamla. Kristoffer trycker upp porten och lägger en noga kontrollerad tidningsbunt på en framställd stol utanför äldreboendet.
– Vi får inte gå in längre. För mig är det bara bra, det underlättar jobbet. Andra klagar inte, men när vi fick gå in på boendena glömde jag mig ibland och slamrade. Klagomålen kom direkt. Men jag är så inne i min rytm, ursäktar sig Kristoffer.
Arbetsrytmen går från fötterna med arbetsskor (urvalet har bantats) till händerna med handskar. De är bra men slits snabbt, fingertopparna tittar fram. Och fast han rotar dubbelvikt över vagnen får den bra betyg, som lättkörd. Kristoffer markerar ett lämnat paket på handdatorn, mobilen. Det var en del krångel med den elektroniska budboken när den kom, men nu är han glad att slippa böckerna med sidor som ramlade ur. Han plockar en tidning ur sin arbetsväst med ”instoppsögla” och hissdörren hinner knappt gå igen utanför prenumeranten innan han har nästa Dagens Nyheter beredd.
Efter 19 år är knepen många för att spara steg. Som att trycka ner hissarna i förväg, när portuppgångarna är på rad. Och ta uppgången närmast vagnen sist, i fall han råkat glömma någon tidning.
Förslitningsskador efter jäktat trappspring har Kristoffer sluppit. Det är hissen upp som gäller, där stannar han och matar sig ner, våning för våning för att skona sin kropp. Pensionen kommer att räcka till två digitala morgontidningar, har han räknat ut. Papperstidningar då?
– Jag bor på tredje våningen utan hiss och vill inte utsätta min arbetskamrat för det.
Vi gör ett hopp till Kristoffers hem. Att kliva över tröskeln är som att stiga in i ett kulturkafé. Han borde öppna ett så fler fick knalla runt, kika i böcker och se på all konst som täcker varje ledig yta.
– Vad ska man med vita väggar till, undrar han och plirar bakom glasögonen.
Kristoffer har varit tidningsbud sen 2001 och trivts. Jättebra. Så känslorna är lite svårtolkade inför pensionen, å ena sidan. Å den andra.
– Men jag tror att allt som sker har en mening. Nu är det tänkt att jag ska ägna mig åt konst och litteratur. Göra fler böcker efter Betraktelser, som nyligen gavs ut. Hoppas jag.
600 exemplar ligger nerpackade i lådor som står staplade i Kristoffers vardagsrum. Tanken är att han ska distribuera dem själv, men han har inte riktigt fått kläm på hur.
Tjocka tegelstenar är de. En svartvit man naglar fast läsaren med blicken på omslaget. Kristoffer själv? Eller en gestalt ur någon av hans favoritförfattare Dostojevskijs romaner? Han har så många att ta in hemma i sin röda läsfåtölj, Hjalmar Söderberg, Samuel Becket och alla de andra. Även de som fallit i glömska, författare vars böcker Kristoffer rotar fram på sina strövtåg till antikvariat och bokhandlare.
Det är människoöden han fascineras av och tecknar ner i ord och bild på olika kaféer. På eftermiddagarna, när han sovit ut efter nattarbetet.
– Jag går hem och lägger mig när andra går till jobbet. Ibland är tidningarna försenade. Då blir det jättejobbigt att dela hiss med dem som ska i väg. En gång råkade jag köra vagnen över tån på en kvinna. Hon blev jättearg.
I sin senaste bok har Kristoffer samlat 101 betraktelser, teckningar och grafik. Han berättar också om sitt eget liv. En del är hämtat från hans blogg, annat från Facebook. Där dök Kristoffer upp ganska sent, men nu följer inläggen i tät ström.
På väggarna har flera av tavlorna försetts med gångjärn, för att ge plats för fler alster. Under. När man viker ut dem. Sambon Råsi och hustrun Chris är båda döda, men lever i minnet och har varsin hylla med färska rosor och minnessaker. För några år sedan flyttade Kristoffer också hem sin ateljé.
– De flesta är inte mina, säger han, lutar sig mot dörrposten och nickar mot tavlorna.
Men jag hittar ändå en hel del av hans karaktäristiska svarta, spretiga figurer. Människor som sällan är vackra.
– Näe, han skrattar. Till min första utställning kom en jobbarkompis med hund. Han gick runt och sa sedan: Du måste ha haft en svår barndom!
Så var det nu inte. Snarare blandade sig upplevelserna från jobbet som mentalskötare i trycksvärtan, intresset för de lite kantstötta individerna. Som den hemlöse i Transportarbetarens serie. Till utseendet påminner han om sin upphovsman, men där tar likheten slut, avgör Kristoffer.
För egen del har han levt ett tryggare liv. Växte upp på en gård i Kullabygden, utanför Helsingborg. I släkten: bönder för hela slanten, men hans föräldrar bröt sig loss och jobbade upp en firma som sålde lastbilskapell. Kristoffer arbetade i kapellverkstan och lärde sig hur egensinniga skånska åkare ska tas. Meningen var att han eller systern skulle ta över firman. Men Kristoffer drog till Lund för studier i litteraturhistoria, allmän historia och nationalekonomi.
– Det slutade i en examen som var helt oanvändbar.
Kristoffer sträcker ut benen under bordet med knallröd vaxduk. Till nytta kom nog utbildningen, ändå. I skrivandet och arbetet som illustratör, länge för fackliga tidningar som förr vek betydligt mer utrymme för kultur.
– Jag gick på Grafikskolan i Malmö, fastnade från början för grafik. För hantverket.
Han skär och hugger ut bilden i ett trästycke, stryker sedan färg över och trycker motivet mot papperet i en grafikpress. På bladet blir bilden spegelvänd. Pressen står på en byrå i ateljén, tummad av svarta fingrar.
Vi är tillbaka ute på Kristoffers tidningstrakt. Pelargoner lyser som spridda höstbloss i loftgångarna. Han avverkar dem systematiskt, ökar tempot och himlen färgas blå. Overkligt blå. En färg att drömma om som konstnär? Kristoffer ser upp från kärran:
– Jag tycker mest om molnig himmel. Dramatisk.
Att ställa om dygnsrytmen till dagtid blir nog inget större problem, tror han.
– Jag är anpassningsbar.
Och jag tror honom, även när han berättar om kollegan som är så lätt att han åker ledstången ner med tidningsbunten. Klockan går mot sex. Staden vaknar sakta, gäspar ut cyklar, bilar och människor, välta elsparkcyklar. Vi passerar Drakenbergsgatans staty av – ja, en drake.
När du läser detta har Kristoffer Nilsson hälsat på den för sista gången. Som distributör.
– Nu kan jag ju det här. Jag slutar, på topp.
