Bevakning. I dörren, på gatan, vid höghusen, på torget. Ordningsvakternas ljusblå uniformer syns överallt och nya förordnanden kommer på löpande band. Vi ville spana mot bevakningsbranschens framtid. Men frågan är: Har framtiden redan kommit?

En lördagskväll i januari med temperatur strax över nollstrecket. Fredrik sitter på en stol och pillar med telefonen. Bakom honom, på den tomma receptionsdisken står en burk med energidryck. Anneli kommer in. De har redan tagit på sig sina skyddsvästar när David ansluter. De fyller i ett papper från polisen och ringer sedan till ordningsmakten för att berätta att de går på sitt pass. I kväll är det Annelis tur att köra den vita Skodan utan dekaler.

Det Anneli, David och Fredrik gör den här kvällen är inte helt nytt. Men på många sätt ändå outforskad mark.

De jobbar för Nokas på uppdrag av Trollhättans kommun och allmännyttiga bostadsbolaget Eidar. De är där på grund av polisen. Eller snarare: På grund av bristen på poliser.

Jag har pratat med branschföreträdare, arbetsgivare, kommunala tjänstemän, och fackliga ombudsmän. De verkar alla vara eniga om att det Anneli, Fredrik och David gör är framtiden för bevakningsbranschen.

Tidigare mordplats

Första stoppet är i Kronogården på en parkering bredvid skolan Kronan, där en maskerad Anton Lundin mördade tre personer med rasistiska motiv för lite mer än två år sedan.

Vi går några meter och stannar vid en överfull sopstation. Påsar ligger på marken och David tar upp sin telefon och gör någonting. Vi börjar gå därifrån och jag frågar: Ska du rapportera in att det är skräpigt?

– Det har jag redan gjort, säger han. Ordningsvakterna kan nämligen rapportera in saker som nedskräpning direkt med telefonen.

30 år i branschen

Anneli har jobbat i bevakningsbranschen i 30 år. Hon började som väktare och tio år senare blev hon ordningsvakt. Fredrik började stå i dörren i slutet av 1990-talet. När de kom in i branschen var en ordningsvakts jobb oftast vid krogdörren. Lagen om ordningsvakter har elva paragrafer. Av dem är det paragraf 2 och 3 som bestämmer var vakterna får vara. Paragraf 2 säger i princip att ordningsvakter arbetar vid särskilda objekt som till exempel på krogen, campingplatser, på sport- och nöjesarrangemang och vid säkerhetskontroller på kommuner och domstolar. Paragraf 3 däremot. Där står det: ”Om det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, får ordningsvakter förordnas även i annat fall än som avses” i den andra paragrafen. Det har öppnat för att ordningsvakter jobbar över större områden, ungefär som väktare. Men skillnaden är att ordningsvakter har större befogenheter att gripa och omhänderta personer. Förordnandet gäller ett specifikt område. Om en vakt ser en händelse just utanför gränsen gäller inte längre de särskilda befogenheter ordningsvakterna har.

Kända ansikten

Stegen går uppför en backe under gatlampornas gula sken mot husen på en liten höjd. Några pojkar i tioårsåldern är ute och trotsar kylan. En kille ropar:

– Ta ett kort på oss.

– Bara om jag får en kram först, säger Anneli. Pojken kommer fram och kramar henne.

Många som bor i de här husen känner igen ordningsvakterna. Grabbarna som ville vara med på bild har pratat med dem många gånger.

– I början var de lite kaxiga och skulle berätta en massa historier, säger David.

– Då sa jag att de bara höll på för att de ville ha en kram, och då kramade han mig. Det var därför jag sa så nu, säger Anneli.

– Jag lägger schemat för de här kvällarna. Det är viktigt att ha rutinerade ordningsvakter ute på ett sånt här uppdrag. Vi är ute tre-fyra kvällar i veckan sedan i november. Där har Anneli verkligen ställt upp, hon har jobbat alla kvällar utom tre, säger David som också är gruppledare.

Det finns knappt någon politiker som säger att polisen ska ha mindre eller ens lika mycket resurser som i dag. Snarare tävlar de om ytterligare satsningar. Problemet är bara att det tar lång tid att utbilda poliser och de utlovade pengarna har knappt kommit ut i organisationen. Platserna på polishögskolan fylls inte, det finns för få sökande som uppfyller kraven. Kommuner som inte är nöjda med polisens närvaro får helt enkelt köpa en tjänst av privata företag.

Från 250 till 0

– Var ska jag börja? säger Björn Eriksson. Han är ordförande för branschorganisationen Säkerhetsbranschen och har bland annat varit rikspolischef och huliganutredare. Han berättar att när han var rikspolischef fanns det 250 poliser i tunnelbanan.

– I dag är det noll. Det är helt privatiserat. Ordningsvakter har ju rätt att ingripa och använda tvångsmedel och de har tagit över uppgiften från polisen utan att folk har märkt det.

– Det är helt enkelt så att ordningsvakter och teknik som kameror börjat fylla en funktion. Och vi är bara i början av den processen. Jag förstår inte hur du skulle kunna stoppa den. Eller varför du skulle göra det, ens en gång? I vissa fall kan man anföra inkomstfördelningsskäl. Att rika kan ringa in sig bakom staket. Men det vi pratar om nu är tunnelbanepolis, gator, torg och bostadsområden.

– Däremot kan man säga att skattebetalarna får en tjänst och betalar för den två gånger genom att först betala för polisen genom staten och för bevakningstjänsterna genom kommunen.

”Staten måste idka en strikt tillsyn”

Vilka risker finns i utvecklingen att bevakningsbranschen täcker upp för polisen?

– Samma som vid misslyckade privatiseringar, om den offentliga familjen överlåter allt ansvar till marknaden och inte fullgör sin funktion att kontrollera. Risken är då stor att systemet blir någon slags överdriven amerikansk variant där marknaden själv löser problemen. Allt jag säger bygger på att staten måste idka en strikt tillsyn, men då måste bevakningslagar och liknande stämma.

Under mitt samtal med Björn Eriksson återkommer han gång på gång till att poliser och ordningsvakter faktiskt har olika yrken. Nu vill han ha en diskussion om hur de bättre ska kunna hjälpa varandra. Ordningsvakter kan komplettera polisen. Han tycker att det börjar bli dags att se över bevakningslagen som reglerar branschen.

– Lagen är från 1974. Man har översyn av områden som skola, arbetsmarknad och annat med jämna mellanrum. Jag tycker att det är dags att göra så med bevakning också.

Kritisk mot branschen

Nödlösningar, det är vad som kännetecknat ordningsvakternas förändrade uppgifter genom åren, anser Kolbjörn Guwallius. Enligt honom har förändringar kommit med små steg utan att egentligen diskuteras. Guwallius är en journalist och författare som är kontroversiell i bevakningskretsar för böcker där han varit kritisk mot branschen. I slutet av förra året kom hans bok Ordningsvakter – Nödlösningen som blev permanent. Om Guwallius själv fick bestämma så skulle ordningsvakterna i paragraf 3-områden fasas ut och ersättas av fler poliser, kanske en ny typ med kortare utbildning.

– Om ingen från politiskt håll sätter ner foten och gör insatser för att utbilda fler poliser eller skapar ett helt nytt yrke kommer ordningsvakterna att bli fler. Vi ser en snöbollseffekt där fler och fler kommuner tar in ordningsvakter. Snart kommer någon att säga att vi ska ha ordningsvakter på de mest utsatta platserna. Vakterna gör redan nu ett farligt jobb utan att ha samhället i ryggen, säger Guwallius.

Åhléns öppnade dörren

Hur hamnade vi här då? Guwallius berättar om en fyra år lång rättsprocess som slutade i ett beslut i kammarrätten 2003. Åhléns ville ha sina vakter utanför entrén mot Sergels torg i Stockholm. Först fick de nej. Att ordningsvakter skulle hålla ordning på offentlig plats kunde inte komma på tal. Men kammarrätten gick till slut på Åhléns linje.

– Sedan har det kommit mer och mer, säger han Guwallius.

Om Åhléns öppnade dörren var Landskrona först att ta det stora steget när de 2007 gjorde hela innerstaden till ett paragraf 3-område. Förra sommaren gjorde Uppsala samma sak och har det största området där ordningsvakter har förordnande. Där går vakterna bara inne i centrum. Så är det inte i Trollhättan. Där går vakterna ett litet varv i centrum, men fokus är på kommunens utsatta områden.

– Det här är vårt senaste område. Det fick vi tidigare i veckan, säger Fredrik.

Rabblar regnummer

Vi kör genom Lextorp. På parkeringen står några killar i 20-årsåldern och röker. Bilen rullar långsamt förbi dem. Killarna tittar in i bilen och ser de neongröna signalvästarna. Ögon möts och killarna säger någonting.

– De rabblade upp registreringsnumret, säger Anneli.

– Det här är det enda området där vi håller oss i bilen hela tiden, polisen vill inte att vi är ute och går här. Nu vet de vad vi har för registreringsnummer, ser någon bilen på en parkering så kommer däcken att skäras upp. Det har redan hänt på flera väktarbilar förra året, säger David.

Rätt individ nummer ett

Vid Transports kongress i somras sa dåvarande inrikesminister Anders Ygeman att ordningsvakternas utbildning borde bli längre, i takt med att arbetsuppgifterna blir fler och svårare. Utbildningen ska diskuteras, men om den behöver bli längre lämnas osagt av Martin Bjurhem, vd för Bevakningsbranschens yrkes- och arbetsmiljönämnd (Bya).

– Nummer ett är att det ska vara rätt individ för jobbet. Sen är det uppenbart att när det tillkommer nya arbetsuppgifter måste utbildningen förändras och kanske utökas. Men det är först när man är överens om vad vi egentligen ska göra som man kan titta på vilken utbildning som behövs för arbetsuppgiften, säger han.

Bjurhem tycker att det växande antalet paragraf 3-områden är en av de stora gränsdragningsfrågorna.

– Vad ska vi göra? Och vad ska vi inte göra? Det finns inget intresse av att vi ska ta över polisens uppgifter, vi är inte poliser. Vi har ett annat yrke och ska komplettera men inte ersätta.

– Jag tycker inte att vi är de som ska verka på de särskilt utsatta områdena. Då är det bättre att vi jobbar i tryggare områden, så kan polisen vara där de behövs mest.

Anneli parkerar bilen i Sylte. Stegen går förbi ingången till en Ica-butik. På baksidan finns en asfaltplan och en lastbrygga.

– Det är där nere de brände upp en väktarbil från Securitas i somras. Väktaren ringde efter förstärkning och då slog de sönder kollegans bil också, säger David.

Lugnt område

I Sylte finns inga incidenter att rapportera. Förutom någon felparkerad bil och sopor på marken är det oftast så. Ordningsvakterna har bara behövt höra av sig till polisen en gång. Tog det lång tid för dem att komma?

– De kom inte alls, säger Fredrik och skrattar lite.

När det blev klart att ordningsvakter skulle patrullera vissa områden i Trollhättan var de först fyra i gruppen, men kommunen tyckte att det blev lite dyrt och ville gå ner till två. Där sa Transports regionala skyddsombud Anders Dristig blankt nej. Tre kunde han sträcka sig till.

Redan när projektet skulle dras i gång i november fick han agera nej-sägare. Då önskade bostadsbolaget att ordningsvakterna skulle gå in i trapphusen och avvisa eventuella oönskade besökare. Hur ska vi kunna veta vem som bor i huset eller inte? frågar sig ordningsvakterna.

David visar nyckelknippan. De har nycklar till rum att dra sig tillbaka till, om det blir för farligt. Men Sverige är kallt om vintern, det är när nätterna är varma ungdomsgängen kommer ut.

– Vi började på rätt tid av året, säger alla tre ordningsvakterna vid olika tillfällen under kvällen.

Arbetsmiljöarbete viktigt

Jerker Nilsson är central ombudsman på Transport med ansvar för bevakningsavtalet. Han har inga problem med att fler jobbar på paragraf 3-områden, så länge säkerheten är i fokus.

– Vi vill ha så mycket jobb som möjligt. Men vid slutet av arbetspasset ska vakterna få komma hela hem till sina familjer. Då krävs det bra risk- och konsekvensanalyser. När klimatet hårdnar blir det ännu viktigare att se till att arbetsmiljöarbetet fungerar. Om det är tillräckligt bra bemanning ser vi inga bekymmer med den här typen av jobb, säger han.

Orolig över utvecklingen

Mikael Rolf är regionalt skyddsombud för Transport i Stockholm och utbildad ordningsvakt. Han oroas över utvecklingen.

– Ökad brottslighet är ett samhällsproblem som bäst löses med mer resurser till polisen och skolan. De enda som tjänar på den här utvecklingen är bevakningsföretagen som kan dra in pengar genom upphandlingar. Helst skulle jag se att staten tog över den här typen av uppdrag.

– Hela ordningsvaktsyrket bygger på att man själv på sin egen fritid tar ansvar för och tränar självskydd. Poliser har en lång utbildning och lär sig självskydd och verbal konfliktlösning på ett helt annat sätt. De kan också underhålla färdigheterna på arbetstid. Ska ordningsvakter jobba ute på gator och torg behövs längre utbildning. I dag får man 14 timmars utbildning i självskydd, sedan är det tre år till nästa vidareutbildning. Ska ordningsvakter jobba på det här sättet borde det åtminstone finnas en påbyggnadsutbildning, precis som det redan finns för dem som jobbar på arenor eller som ordningsvakter vid domstolar.

I Trollhättan finns än så länge bara beslut om att vakterna ska gå ett par månader till. Men ordningsvakterna själva tror att de bara är i början på en längre resa.

– Vi eller andra vakter kommer att få göra det här till dess att politikerna får fram fler poliser. Polisen säger att vi ska vara deras ögon. Vi har direktiv om att vi inte ska vara poliser och ska inte heller ingripa, annat än i nödfall, säger David.

Troligt med förskjutning

Till sist. Åter till Martin Bjurhem. Bya ska ju se till både arbetsgivarna och arbetstagarna i bevakningsbranschen. Hur ser det ut om tio år?

– Jag hoppas att vi tillsammans i hela samhället ligger mer i fas med det allmänna, med allt från polis till sjukvård.

– Men man måste vara realist också. Det är bara att titta på Stockholms tunnelbana. Ordningsvakterna har redan ersatt där. Det har fungerat relativt väl. Jag blir inte förvånad om det blir en förskjutning, så att det privata går in mer än vi tror – eller kanske önskar.