Nytt märke på jackan väntar efter 30 år med SAS-logga
De senaste veckorna har det rapporterats i timmar om SAS. Om ekonomin, krisen och den hotande konkursen. Och bolagets livskurva har haft både toppar och dalar. Men hur har företaget förändrats för de anställda? Lastarna Mikael Pellmas och Conny Wellén på Arlanda har följt SAS från insidan i över 30 år.
Det är torsdagen den åttonde november 2012. I dag skulle SAS ha presenterat sin tredje kvartalsrapport för året. För att rädda läget på börsen har företaget redan tvingats presentera en del av resultatet. Det står klart att det inte är röda förlustsiffror den här gången. Men det räcker inte för att säkra SAS framtid.
Faktum är att läget är så osäkert att företaget har valt att skjuta upp presentationen av rapporten, och även av den stora sparplanen.
Ryktena säger att markservicen ska säljas ut när företaget både måste spara tre miljarder kronor och tjäna in ytterligare tre miljarder på försäljningar för att klara sig.
Men de anställda på Arlandas markhantering har nästan slutat oroa sig.
– Ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte längre. Jag har ju hört det här en del genom åren och det går inte att oroa sig hela tiden, säger Mikael Pellmas.
Han har jobbat för SAS, som lastare vid flygplansrampen, sedan 1980 och rör sig vant i gångarna på Arlanda.
Strax intill gate sex vid terminal fem har lastarna sitt tillhåll och Mikaels kollega, Conny Wellén, ansluter. Han har jobbat på SAS sedan 1974.
– Hot om utförsäljning har vi ju hört i olika former sedan vi började. Men de tidigare hoten har ofta infallit vid löneförhandlingarna. Nu känns det lite mer konkret, konstaterar han.
Trots hoten om utförsäljning har det inte alltid varit lika dystert.
– Kulmen var i mitten på 80-talet. Då hade vi yrkesstolthet. Då var det ”vi” och vi jobbade ihop och ville göra det bra, säger Conny Wellén.
– Men den där känslan förstördes med stordriftens införande på 90-talet, tillägger han.
Då bröts arbetet upp från att ha skett i mindre arbetslag till ett effektiviserat arbetssätt, där all personal ständigt var tillgänglig för nya arbetsuppgifter. Målet var att minska den ineffektiva tiden och i stället utnyttja resurserna bättre.
– Det blev en ruskig nackdel. Ibland kom man ut fyra stycken till ett jobb och så hade ingen med sig ramp. Det var inga diskussioner, alla trodde att någon annan skulle fixa för man visste knappt vem man skulle jobba med, säger Mikael Pellmas.
De tycker båda att det är en talande bild av hur företaget har förändrats. Från att ha varit en arbetsgivare att vara stolt över, till att bli en man talar tyst om.
– När jag började var det en viss status att jobba på SAS. Det var bra betalt, bra arbetsvillkor. Frågar någon nu var man jobbar så svarar man ”Arlanda”, säger Conny Wellén.
Allt har inte blivit sämre. För lastarnas har det tillkommit många bra tekniska hjälpmedel och bättre utrustning, men schemat har ändrats åt det sämre hållet. Och arbetsmoralen likaså.
– Kom det in något flyg sent förut så jobbade folk på för att få iväg det i tid. Men med stordriften visste man att man bara skulle bli satt på något annat den tid som blev över, säger Mikael Pellmas.
Mikael och Conny nämner ”fjärde våningen”. Det är där den administrativa avdelningen sitter på Arlanda. Killarna berättar att de har dålig insyn i vad som pågår ”där uppe”, men tvivlar på att så många av dem som arbetar där är inblandade i den dagliga driften.
– Jan Carlzon hade, när han var vd, synen att personalen är vår största tillgång. Hans bok, ”Riv pyramiderna” gick ut på det. När han slutade vände de på pyramiden, konstaterar Conny Wellén.
De menar att företaget inte lyssnar på sina anställda längre. Förslag som läggs fram får inget gehör. Det finns alltid någon annan, högre upp, som vet bättre.
1990-talet kom och gick och stordriften slussades efter några år bort till förmån för mer lagarbete igen.
Enligt Mikael Pellmas och Conny Wellén minskade både förseningarna och korttidssjukskrivningarna sedan lagarbetet kom tillbaka. Inte bara för att det blev roligare att jobba, utan också för att folk började må bättre och arbetet flöt på smidigare.
SAS har under åren varit inblandat i ett flertal skandaler. Bland annat flera kartelluppgörelser, två flygplanskrascher och en dom för industrispionage mot det norska flygbolaget Norwegian. Det har påverkat både de anställdas syn på arbetsgivaren, och i viss mån även omvärldens inställning till de anställda.
Konkurrensen från lågprisflygen har också gjort sig påmind successivt, lite i taget. Företaget har tvingats effektivisera och spara gång på gång.
Det storslagna och stolta SAS, som på 80-talet investerade i hotell och utnämndes till ”Årets flygbolag”, har de senaste åren jobbat i motvind. Företaget har fått betala stora summor i böter för brottsliga uppgörelser, tappat resenärer, skalat bort kringverksamheter, kämpat mot konkurshot och tvingats till flera så kallade nyemissioner, nyutgåvor av aktier som ska ge mer pengar till företaget.
– Det har ju alltid varit här man har börjat när man ska göra besparingar. Det är lite bittert att det blir vi som får stryka med när det inte är vi som kostar, säger Conny Wellén.
Den här torsdagen är det fortfarande inte helt klart vad som kommer att hända med marktjänsterna och med företaget. Men osäkerheten sitter i väggarna och siffrorna som SAS hittills har redovisat talar sitt tydliga språk.
Att bolaget har velat sälja markhanteringen är heller ingen hemlighet. Swissport ryktas vara en möjlig köpare. Och de anställda har börjat förlika sig med tanken.
– Vi kommer alltid att behövas,
vad spelar det för roll vad det står på jackan? säger Mikael.
– Det företag som köper oss kanske redan har en ”våning fyra” som är anpassad med mindre personal. Det kanske inte blir så dåligt, fortsätter han.
– Oron är mest för försämringar, i löner, arbetsvillkor och scheman, säger Conny Wellén.
Och visst diskuteras det vilka som eventuellt skulle få vara kvar.
På väggarna i fikarummet sitter affischer med klassiska bilder från destinationer som New York och Bangkok. Och på de udda trästolarna under dem sitter flera lastare med rykande automatkaffe i sina pappmuggar.
Snacket bland dem är det samma som det Mikael och Conny har beskrivit.
– Det man är orolig för är inte jobbet egentligen, utan deltid och sämre förhållanden, säger någon.
– Men man får ju inte veta något. Det är så dålig information och det är klart att mwan funderar, tillägger en annan.
Har ni något förtroende kvar för SAS?
Det blir tyst.
– Det är en svår fråga. Man vill ju inte att det ska gå i botten, säger
Mikael Pellmas.
– Jag kan säga så här: Den dagen SAS går i konkurs står vi där med våra Swissportvästar och ser på
när råttorna som har gnagt sönder det här företaget följer med det sjunkande skeppet, säger Conny Wellén.
Några dagar senare kommer det slutliga beskedet. SAS har lyckats avstyra det mest akuta konkurshotet, och jag ringer upp Mikael Pellmas för att höra hur tankarna går.
– Det var bra att det inte blev konkurs, men jag tror inte att det här kommer att gå i längden. Jag hoppas faktiskt att vi blir uppköpta. Jag har hört ryktas om att det finns intressenter men vet inte mer än så, säger han.
–Och det har faktiskt varit lugnt på jobbet. Det är blandade känslor men jag tror att de flesta känner att de ändå inte kan göra något åt det. Det är bara att hoppas på det bästa.
