Krönika. Jag är nog lite överkänslig ibland. En gång för länge sedan i Frankrike gav jag pengar åt en clochard, en tiggare. Efter det fick jag inte en lugn stund.
Han förföljde mig vart jag gick och då jag sa att jag inte hade några pengar att ge honom menade han att i så fall måste han, broderligt, ge mig pengar.
Att dela allt med alla är väl i och för sig en tanke. Men jag hade inte någon större lust att dela mitt liv med hans just då.
För en tid sedan, på en promenad längs en väg i Danmark, såg jag en katt försöka korsa vägen. Först tittade den så duktigt åt båda hållen. Sedan gick den ut i mittlinjen och sprang liksom mellan bilarna.
Naturligtvis var det en bil som var tvungen att köra just där. Flomp, flomp sa det när hjulen gick över djuret. Bilisten smet och katten försökte resa sig några gånger med sin enda hela tass.
Det märkliga var dess lugn när bilar stannat och folk samlats runt den. Som om den tänkte att ”Ja, ja, jag fick en smäll men nu är människorna här och då ordnar sig allt”.
Det gjorde det inte. I stället kom en polis och sköt den. Ett djur som några minuter tidigare varit fullt fungerande i all sin mjuka motorik. Själv vill jag inte säga vad jag tycker att ”politibetjenten” borde ha gjort om han fått tag på bilisten som smet.
En annan gång gick det bättre. I god tid, för en gångs skull, var jag på väg med lastbil till tysklandsfärjan i Trelleborg. När jag bara hade någon mil kvar såg jag en liten hund springa på andra sidan landsvägen.
Den liksom hoppade efter bilarna, som om den trodde att husse och matte satt i varje bil. Jag insåg att den inte hade många minuter kvar att leva, stannade lastbilen, korsade vägen, satte mig på huk och kallade på den.
Som ett skott kom den, hoppade upp i min famn och började slicka mig i ansiktet. Sen låg den i mitt knä när jag körde in till Trelleborg.
Jag hoppades att det skulle sitta en snäll tjej i biljettluckan i hamnen och ta hand om den. Men där satt bara en sur kille som sa: ”Svensk eller polsk hund?”
Jag åkte till polisstationen, men där gick det lika dåligt. Inte förrän jag ställde mig framför infarten då det kom en polisbil fullastad med tjuvar, tog de hand om hunden.
Sedan hann jag precis fram till färjan innan bogporten gick igen. Till åkaren, som följt dramat hemma via gps:en och förtvivlat försökt ringa, berättade jag vad som hänt och att han tyvärr hade en fjant till chaufför.
”Ja, ja.” Sa han. ”Tur för dig att du hann. Förresten hade jag själv gjort likadant!”
Med människor är det annorlunda. Numera ger jag aldrig pengar till de tiggare som kommer till Stockholm från Europa i allt större grupper. Det känns som om det skulle vara ett dåligt omen och som om deras utsträckta händer också skulle dra ner mig i fattigdom.
Frågan är vad som händer den dag jag hittar en hungrande flykting bland godset på flaket?
Jag tror nog ändå att jag tillhör dom som skulle ge honom ett mål mat, och försöka se till att han kommer dit han ska.