Olika villkor på vägen
Under helgen samlas lastbilschaufförerna på vägstumpar och grusplaner. Litauer i holländska bilar, makedonier i bulgariska, bulgarer i österrikiska, rumäner i danska eller svenska. Transportarbetaren har pratat med några av dem.
Vasko Kokev från Makedonien bläddrar fram bilder på sin son och dotter i mobilen och börjar gråta.
– Det var länge sen jag träffade dem, säger han.
Vasko är 50 år. Han för fingrarna mot ögonen och försöker hejda tårarna. Hans dragbil står parkerad intill några landsmäns och kollegors vid G-terminalen i Göteborgs hamn. Gardinerna är fördragna. De sover ännu när de svenska chaufförerna Ingela Johansson, Janne Bernhardsson och Freddy Welle dyker upp med frukostpåsar. Suzana Lozanoska har sitt ursprung i Makedonien och agerar tolk.
– Jag kan inte berätta allt. Jag måste försörja mina barn, säger Vasko till de svenska chaufförerna.
Men att höra sitt modersmål på en svensk parkering en kylig lördagsförmiddag bryter skyddsvallarna.
– Jag bodde med min familj och jobbade i Italien i många år. Då tjänade jag jättebra, men för sex år sedan slängde italienarna ut oss ur landet. Jag var engagerad i facket, precis om ni. Det blev en massa bråk hemma. Min fru tog bägge barnen och flyttade tillbaka till Makedonien. Hon vill inte veta av mig och låter mig inte träffa min son och dotter, så nu är jag helt ensam.
Tårarna bryter fram igen och Vasko berättar att han pratar med barnen via Skype på datorn. Senast träffade han dem hos sin mor i Makedonien, också i smyg. När han skulle ut på vägen igen klamrade sig sonen och dottern fast vid honom. De ville följa med.
– Jag vill ta hand om mina barn, men jag kan inte ha dem med mig i lastbilen. De går ju i skolan, det är väldigt farligt med maffian och…
Vasko tänder ännu en cigarett, säger:
– Jag förstår mig inte på politiken. Alla chaufförer måste åka till Bulgarien och skaffa pass för att få köra inom EU. Jag känner mig kriminell och vet snart inte vad jag är, makedonier eller bulgar?
– Det är kriminellt hur man behandlar folk! EU måste tänka om och förändra villkoren för chaufförerna, utbrister svenska föraren Freddy Welle.
Vänd till tolken Suzana Lozanoska fortsätter han:
– Tala om för honom att vi just varit i Bryssel och diskuterat transportpolitiken med svenska EU-parlamentariker, för att förarna ska få det bättre.
Vasko har väntat på nästa körning i 45 timmar. Ibland står han i 60, andra gånger en hel vecka. Han kör i Norge och Sverige för ett bulgariskt åkeri och tjänar 1 500 euro, ungefär 14 000 svenska kronor. Arbetstiden är tre månader på vägen och tre månader hemma. Under hemma-vistelsen får Vasko 300 euro per månad (cirka 2 800 kronor) från företaget.
– Det är ytterst ovanligt, så åkeriet är bra. De flesta chaufförer får inget alls. När jag kör spenderar jag så lite jag kan för att spara pengarna till barnen, säger Vasko Kokev.
Justina Öster
De äter, sover och lever i lastbilen. Och ser inte sina barn på flera månader. Men för de utländska lastbilschaufförerna gör chansen att kunna försörja familjen mödan värd.
– Jag kan jobba en månad här, sedan vara hemma i en månad och leva på pengarna, säger en av dem.
I ett industriområde står en man i 40-årsåldern i träningsoverall. Han vill inte uppge sitt namn, men kommer från Makedonien och har även bulgariskt pass. Han kör för en tysk speditör. Hemma har han fru och en fyramånaders bebis, och även om saknaden är stor är det värt att jobba på det här sättet.
– Jag tjänar 1 500 euro i månaden. I Makedonien hade jag fått 200 euro för samma jobb, berättar han.
När han behöver använda toaletten går han in på en byggmarknad i närheten, och ibland besöker han en makedonisk bar i området. Men han har inte råd med några sociala aktiviteter i övrigt.
– Det är enformigt, men jag har blivit van med att leva så här, säger han.
En annan chaufför dyker upp och undrar vad vi gör. Det uppstår en liten diskussion på makedoniska, och sedan ursäktar sig mannen med att de måste åka vidare.
– Jag vill inte ställa till några problem, avslutar han och skyndar tillbaka in i bilen.
Assan Manneh
Toni Kamcev från Makedonien har en dröm. Efter att ha kört lastbil till och från Sverige i åtta år har han bilden klar för sig.
– Jag skulle vilja jobba för ett svenskt åkeri, säger han.
Han berättar att det inte går att leva på lönerna i hemlandet, och att politikerna är korrupta.
Jobbet för bulgariska Emsa sped är okej, men om han kunde skulle han flytta utan att blinka.
– Om jag fick ett jobb här, och kunde ta med mig familjen, skulle jag lämna Makedonien i morgon. Det finns ingen framtid där, säger han.
Assan Manneh
– Varsågod, smaka! Den makedonska chauffören Toshe Simijonov har snott ihop potatismos i en kastrull och kycklinggryta i en annan.
Han äter lunch med kollegorna på ett lastbilsflak, men kliver fram med ett smakprov.
Toshe berättar om sin treåriga dotter där hemma. Han kör för ett bulgariskt åkeri och har likt sina landsmän skaffat pass i Bulgarien för att få jobba inom EU.
– Många bulgarer kör också utomlands, alldeles för många, tycker han.
Justina Öster
Han kallar sig Moskva och kommer från Estland. Sex veckor i sträck ligger han ute på vägarna mellan Estland, Sverige, Norge och Frankrike. Tjänar 2 400 euro i månaden, plus pension och försäkring som arbetsgivaren betalar.
Livet i hytten är okej och arbetsgivaren bra, tycker han.
– Jag kan köra nio, tio timmar i sträck men min chef pressar mig aldrig. Jag jobbar aldrig på helger och skriver upp hur länge jag kör.
Det svåra är att vara borta från familjen. Moskva har tre barn. Men något alternativ till det här livet finns inte, säger han. Hemma skulle han tjäna 1 000 euro. Det räcker ingenstans.
Agneta Persson
Vladimir Vasiljika från Kiev i Ukraina kör för ett polskt åkeri i Sverige. Hans lön betalas ut i rak milpeng, 10 cent (0,10 euro) per kilometer, vilket är olagligt. Det ger omkring 1 000 euro per månad (9 300 kronor). Vladimir kör fyra månader i sträck och är hemma hos frun och de bägge barnen i en.
Han pratar med en estnisk kollega som tycker att svenska chaufförer är ovänliga:
– De tycker väl att vi tar deras jobb. Polisen stoppar oss hela tiden, så fort vi kör 83, 84 kilometer i timmen. Men svenska chaufförer kan lugnt hålla 90.
Justina Öster
– Se så vackra lastbilar vi har, säger de polska kollegorna Lescek, Tomek och Krzysztof och slår ut med armarna. De jobbar för ett polskt åkeri och en svensk speditör. Efternamnen får vi inte skriva.
– Livet i Polen är svårt, landet är kaputt. Här lagar vi mat själva eller äter på McDonalds och Sibylla. Vi skulle gärna flytta till Sverige, svenskar är så vänliga, men våra familjer vill inte, säger killarna.
De kör i Sverige och Norge och tjänar 25 000 kronor per månad. I Polen skulle de få ungefär 10 000 kronor för ett lastbilsjobb. Pengarna ska gå till att köpa hus och ge barnen god utbildning.
– Jag vill att mina döttrar ska bli läkare, ingenjörer eller tandläkare, säger Tomei.
Krzysztof jobbade för ett annat polskt företag innan.
– Det var bara jobba, jobba, jobba. Jag sov tre, fyra timmar per natt och körde elva, tolv, ibland tjugo timmar per dygn för 7 000 kronor i månaden. Till slut fick jag hjärtproblem och slutade.
– Nu tjänar jag mer och jobbar mindre. Åkeriet betalar pension och försäkringar. Det var tur när jag skadade mig på trailern och fick sy mig i pannan på ett sjukhus i Norge, säger Krzysztof.
Justina Öster
På en liten parkering vid sidan av Bauhaus står flera lastbilar inklämda. Närheten till byggvaruhuset gör att chaufförerna har någonstans att gå på toaletten.
I en av bilarna sitter Alexander. Han är 59 år och talar oväntat bra engelska. Medan duggandet går över till regn utanför hytten lyssnar han på musik, gör makedonskt kaffe och dricker lite raki ur en petflaska. Han är noga med att påpeka att det bara är på lördagar, då han inte kör, som han dricker.
Hur trivs han med livet på vägarna?
– I Makedonien, lite pengar, blir svaret vi får.
Alexander berättar att han tjänar 1 500 euro i månaden. 300 går till mat och cigaretter. Det gör att familjen, fru, två barn och flera barnbarn, får 1 200 euro varje månad han jobbar. Det är för dem han gör det här.
– Jag pratar med dem hela tiden när jag är ute på vägarna. Är det bra med dem, då är det bra med mig. Är det något problem, då åker jag hem direkt.
På parkeringen mellan lastbilarna stannar plötsligt en personbil. En man och ett barn hoppar ur och börjar prata med två av chaufförerna. Det visar sig att mannen som kör bilen också är makedon, men bosatt i Göteborg där han jobbar som plattsättare. En av lastbilschaufförerna känner han sedan gammalt. Det händer att han tar med sig sin vän hem över helgen, bort från tristessen på Bauhausparkeringen.
Johanna Kvarnsell
Manoliu Laurentiu kommer från Rumänien. Inkomst: 1 500 euro i månaden.
– 200 euro är vitt, det är den lön som står på kontraktet, säger Manoliu. Resten får vi svart. Inga försäkringar. Gör vi något fel får vi själva betala för det. I två dagar har jag kört med hög feber. Jag ringde min danska samordnare men han sa att om jag inte kör så får jag inte heller några pengar.
Så fort Manoliu har fullgjort sitt kontrakt tänker han börja köra för en tysk arbetsgivare i stället, som betalar högre lön.
Han var dum som ens gav sig in på vägarna i Norden för 1 500 euro, säger han.
– Jag känner till alla problem med att vi är här, jag vet att svenska lastbilschaufförer har svårt att få jobb om vi jobbar billigt. Men vi är här för att svenska staten tillåter oss att jobba på dessa villkor. Det är inte rättvist mot någon.
Svenska regeringen måste stifta lagar och företagen måste ta ansvar för de chaufförer de hyr in och inte anlita oss som kör för mindre pengar. Ja, jag kan förlora mitt jobb på det här, men jag vet vad som är rätt.
Manoliu och de andra chaufförerna från Rumänien kan ligga ute på vägarna ett halvår i stöten. De lever dygnet runt i sina hytter.
– Vi är nomader, säger han. Vi brukar skämta om att vi inte är rädda för att dö, vi befinner oss redan i en liten låda.
Agneta Persson
På en väg intill några industritomter står ett tiotal bilar. En del med, en del utan trailer. Bak i en trailer lagar två bosnier mat. De hackar kött och lök och det luktar gott.
Lite längre bort sitter två polacker och pratar i hytten. De tar glatt emot frukostpåsar med mackor från Transport, men efter en stunds prat vill de inte ha mer med oss att göra.
– Ni kan prata med bulgarer, med rumäner, säger den yngre och pekar bort åt vägen. Men inte med polacker. Vi har det bra.
Längre ner på vägen står två män och samtalar vid den enes bil. Först vill de inte heller prata. När vi lyckats förklara att vi inte är där för att jaga bort dem, börjar de berätta.
– Det finns inga pengar i Makedonien. I min familj är vi tio personer, säger den ene mannen och räknar upp familjemedlemmarna på fingrarna.
Med händerna tecknar han ”det finns inget att äta, politikerna stoppar bara pengarna i sina fickor”. Han säger att han jobbar tre månader i Sverige och är hemma två. När vi frågar om vad han gillar livet i bilen rycker han på axlarna och svarar:
– Jag har inget val.
Nikola, som det visar sig att han heter, berättar att han tjänar 1 500 euro i månaden på chaufförjobbet. I Makedonien, säger han, skulle han tjäna 150. Familjen träffade han senast när han var i Makedonien i januari, februari. Visst saknar han dem, barnen, frun och barnbarnen, men vad ska man göra? Han försörjer dem.
Det visar sig att kompisen heter Risto. Vi försöker fråga dem om de vet vad svenska chaufförer tjänar. Det gör de. Men att de skulle kunna tjäna samma lön verkar inte riktigt ha slagit dem.
– Vi pratar inte svenska, då är det svårt att få jobb i Sverige.
Vad gör ni nu på lördagen?
– Vi går och handlar. Det finns en affär fyra kilometer bort.
Det är långt?!
– Kondition, säger Risto och rycker på axlarna.
Johanna Kvarnsell
