Krönika. Det är förmätet att påstå sig skriva om Kanada. Det är ett väldigt land, världens näst största, en subkontinent med sex tidszoner och en yta nästan lika stor som hela Europas.
Här bor blygsamma 35 miljoner människor, och nästan två tredjedelar återfinns i de två provinserna Ontario och Quebec. Stora delar av Kanada, framför allt norröver, är antingen mycket glest befolkat, eller inte befolkat alls. Det är lite som Sverige, fast i en skala 20:1.
Trots att jag har varit i Kanada oräkneliga gånger, min far har bott här sedan 1970, har jag aldrig kommit längre än just Ontario och Quebec. Planer på British Columbia och Vancouver, som alla säger är så vackert, har funnits länge, men inte blivit av än. Och nu sist blev det ett snabbesök på en vecka i Toronto.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur annorlunda Kanada är. Det är nog inte ovanligt att landet uppfattas som ett USA i mindre format, eller som något slags europeisk variant av Amerika. Men ingenting av det stämmer, Kanada är bara Kanada.
Inte minst jämförelsen med den stora grannen uppfattas som direkt kränkande. Det är ju precis tvärtom! utbrister kanadensarna, vi är USA:s raka motsats. Sant eller inte, den kanadensiska identiteten bygger i hög grad på motsättningen till USA. Att vara kanadensare är att inte vara (nord)amerikan.
Det finns förstås också en ideologisk dimension i den bilden, ju mer en person är politiskt till vänster desto mer är hen anti-Yanks och hävdar med större emfas vi-är-inte-som de-attityden.
Toronto är en mycket vidsträckt stad, det är Kanadas största, det är mycket låg bebyggelse som bara fortsätter i alla vädersträck, man får en distinkt känsla av att här finns det gott om utrymme. Visuellt kanske inte särskilt tilltalande.
Stadens centrum däremot är mycket kompakt. Här byggs det mycket, och det framför allt på höjden. Många exempel på spännande arkitektur, som visar att skyskrapor inte alltid behöver vara överväldigande monumentalistiskt arroganta maktuppvisningar, utan att de med fördel kan vara djärvt och originellt estetiskt tilltalande.
Det skulle inte vara dumt med en lägenhet högt upp med utsikt över Lake Ontario, men misstänker att prisnivån ligger långt över en frilansskribents plånbok. Förmodligen ligger den långt över de flesta människors plånbok.
Under vår korta vistelse här hinner vi med en weekend ute på landet. Trots urbaniseringsprocessen är landsbygden fortfarande lite av landets själ. I det natursköna område 20 mil från Toronto dit vi kommer sägs huvudnäringen vara turism. Vilket troligen är bara en eufemism för hög arbetslöshet och skenande avfolkning. Centralorten heter Parry Sound och är mest känd för att hockeylegendaren Bobby Orr är född här. Det är trivsamt och lite idylliskt, men det är ganska dött, flera affärer är nedlagda – även om jag till min stora glädje upptäcker att det finns en välsorterad bokhandel.
En bit utanför stan hittar vi ett köpcentrum där det knappt finns en enda affär öppen. Det är ödsligt och deprimerande, och tyvärr en smula hemtamt.
I Sverige har man länge sett Kanada som ett föredöme. Man har sneglat på kriminalvården och integrationspolitiken. Senaste valet i Kanada nyligen vanns av det liberala partiet. Partiledaren Justin Trudeau har lovat att avsluta militära äventyrligheter, respektera minoriteternas rättigheter och satsa på offentliga investeringar.
Dags att snegla på Kanada igen?