På scenen blir tre stolar en taxibil
Just nu spelas Bluebird på Östgötateatern. Föreställningen utspelar sig i en taxi och handlar om möten, ensamhet och försoning. Transportarbetaren har träffat huvudrollsinnehavaren Tobias Almborg som berättar om repetitionsarbetet och vad som krävs för att få en teaterscen att bli en taxibil.
Det är en ovanligt varm försommarkväll. Taxichauffören Jimmy ska jobba hela natten. Kunderna han plockar upp berättar om sina liv, sitt arbete eller någon de förlorat eller mött. Alla lämnar något hos Jimmy, en insikt eller ibland ett skämt. Senare under kvällen ska han träffa sin fru som han inte sett på fem år. Om hon ändå bara ville svara när han ringer, trots allt som har hänt…
Taxin utgörs av tre stolar, i två rader, på Östgötateaterns stora scen i Norrköping. Tobias Almborgs roll, chauffören Jimmy, är huvudpersonen i engelsmannen Simon Stephens Bluebird. Det är andra gången Tomas Almborg jobbar med en pjäs av Stephens och han är förtjust. Uppsättningen håller ett stillsamt tempo, och trots sitt allvar bjuder den också på ett och annat skratt.
– Stephens bryr sig om sina karaktärer på ett sätt som är unikt, faktiskt. Han skriver fantastiska dialoger. De är realistiska och väldigt mänskliga.
Nästan hela föreställningen utspelar sig i Jimmys taxi och mötet med kunderna och deras berättelser är det som för historien framåt. Tobias Almborg tror att behovet av att ibland anförtro sig åt en främling också finns i verkligheten. Taxin ser han som ett biktbås och Jimmy som en jourhavande lyssnare.
– I en sådan situation som skildras, tror jag förutsättningarna för ett innerligt samtal kan uppstå. Möjligtvis inte på kortare resor. Men spenderar man tid tillsammans i ett så litet utrymme, är det kanske till och med nödvändigt att prata med varandra.
Lyckligtvis är karaktären Jimmy en bra lyssnare. Och Tobias Almborg känner sympati för honom, trots att han tidigare har druckit för mycket och begått en del misstag. Jimmy verkar vilja alla sina passagerare väl, även om några av dem till och med beter sig hotfullt ibland.
Arbetet med Bluebird har varit speciellt. Inför uppsättningen köpte teatern just en Nissan Bluebird i marknadsföringssyfte. Nu står den parkerad utanför teatern som ”reklamskylt”, men bilen blev också en viktig del i förberedelsearbetet. Tobias Almborg körde runt sina motspelare i den för att repa dialog och för att ta reda på hur det är att prata med någon och samtidigt hålla koll på vägen. Många erfarenheter fick sedan följa med upp på scen.
– Det har varit väldigt nyttigt. Jag har aldrig gjort något liknande tidigare och det har varit en häftig process.
En av slutsatserna var att det vanliga scenspråket inte fungerar för att gestalta taxiresan och pjäsens intima samtal. Både det röstläge och kroppsliga uttrycket som skådespelarna använder är därför nedtonat för att kunna rymmas i en bil, även om de starka känslorna inte saknas.
Regissören Tereza Andersson har också tagit vara på intimiteten i föreställningens scenografi. För att låta publiken komma närmre, eller in i taxin, filmas skådespelarna under föreställningen och projiceras i jätteformat på de betongväggar som utgör dekoren. En kamera filmar bara Jimmys ögon och projektionen utgör den backspegel han talar med sina passagerare genom. Effekten blir att publiken får sitta i taxins baksäte, samtidigt som de kan betrakta samtalet på håll.
Kameravinkeln tillsammans med Tomas Almborgs skådespeleri skapar också en illusion av att han håller ett öga på vägen medan han pratar med passagerarna.
– Det mest utmanade med den här uppsättningen har varit att spela att jag sitter i en bil. Jag har fått ställa om rent muskulärt eftersom jag är van att tala och röra mig på ett annat sätt på stora scenen. Arbetet har varit lärorikt och intressant och jag tycker Bluebird är en jävligt bra pjäs, avslutar Tobias Almborg.
I andra akten, när historien och natten börjar närma sig sitt slut, har Jimmy äntligen fått tag i sin fru Clare och hon har gått med på att träffas. Nu samlar sig frågorna och historierna från kvällens alla möten i Jimmys huvud. Ensamma människor som missat sin chans till försoning eller saknar någon de inte kan få tillbaka.
Han vill gärna att hon ska åka med en sväng så han kan få berätta vad han tänkt och vad som hände den där kvällen för fem år sedan, när deras dotter dog. Nu har han sin chans. Men hon tvekar…
Jonas Löwenberg