På spaning efter förare från Filippinerna
Arbetskraftsinvandring. Hur bor och lever migrantarbetarna i Sverige? Får de den lön som utlovas? Vi åkte på vinst och förlust till två åkerier på västkusten. Två bolag som båda begärt att få ta in filippinska lastbilschaufförer.
Ett grått dis hänger över Munkedal, en liten ort strax norr om Uddevalla. Kloss intill vägen, inklämt mot en bergvägg, ligger ett nedsläckt hus. Dörren är klädd med grovräfflad plåt.
Upprepade knackningar ger inget resultat. Huset – adressen – är huvudkontor för åkeriet Din Transportpartner Norden. Företaget har omkring 25 lastbilar och mängder av containerchassin – enligt fordonsregistret. Av dem syns inte ett spår.
Åkeriet har ansökt hos Migrationsverket om att få anställa nio filippinska chaufförer. På formuläret står att företaget har noll anställda.
Alla filippinare utlovas deltidsjobb, 75 procent, och en lön på 19 950 kronor. Omräknat till heltid blir det 26 600 kronor. En schysst svensk avtalsenlig lön.
Fast Din Transportpartner har inget kollektivavtal. Försäkringar då? Jo, på ansökan har bolaget kryssat i att man har Foras arbetsmarknadsförsäkringar.
Men var finns förarna och bilarna? Och åkaren?
Jag ringer Anna (fingerat namn). Hon står som kontaktperson i ansökan. Samtalet blir inte långt.
Jag är i Munkedal och söker de ansvariga på Din Transportpartner. Företaget som begärt att få anställa filippinska förare. Du står som kontaktperson…
– Jag hjälper bara bolaget. Som ombud.
Hjälper du även andra åkerier med arbetskraft från tredje land?
– Nej, nej. Det är bara det här bolaget.
Okej, vem driver Din Transportpartner?
– Det vill jag inte säga.
Var finns verksamheten då? Knappast i Munkedal väl…
– Nä, i Göteborg.
Mörkret sänker sig över E6:an. Regnet tilltar. Den svarta asfalten äter upp det mesta av billjuset. Jag ringer en åkerikontakt i Göteborg. Innan har jag kollat vilka personer som sitter i bolagsstyrelsen på Din Transportpartner.
Det blir napp direkt hos åkerikontakten.
– Det är ju Sillstryparn! Han håller till i Arendal och är välkänd i branschen. Kör mycket för Skaraslättens Transport. Hans risiga lastbilar och chassin står överallt i hamnen. Du känner lätt igen dem. Han har sprejat siffror på sidan av alla fordon. Det är datum för nästa besiktning.
– Du hittar nog Sillstryparn i verkstan på Förrådsgatan. Eller i en lastbil. Han kör ofta containrar själv, jag ser honom nästan dagligen.
Vi stämmer träff en dag senare, åkerikontakten och jag. Men först har jag ett inbokat möte i Halmstad.
Klockan närmar sig nio på morgonen och Transports ombudsman Martin Jonsson diskar ur kaffekoppen och stoppar en utprintad förhandlingsframställan i portföljen. Avdelningen vill teckna kollektivavtal med ett företag i Varberg, Hagman Transport.
Åkeriet finns med bland de 500 ansökningarna till Migrationsverket. Nu vill bolaget anställa åtta filippinare på ett bräde. Den utlovade lönen är 26 535 kronor. Plus 6 000 kronor i traktamente.
Kollektivavtal finns inte, men väl Fora-försäkringar, uppger bolaget till Migrationsverket.
Hagman Transport låg ursprungligen i Halmstad, men allt som finns kvar där är en skylt på en sliten industrifastighet.
Ombudsmannen styr ut på motorvägen, mot Varberg, och ungefär samma frågor snurrar i våra skallar. Varför anställer man just filippinska förare? Hur
gör man med körkort och yrkeskompetensbeviset (YKB), som ju är en EU-uppfinning? Och varför betala avtalsenlig lön till asiatiska förare när det vimlar av chaufförer från Bulgarien och Rumänien, som jobbar för halva summan?
I ett prydligt industriområde i utkanten av Varberg står två vita dragbilar utanför en grå byggnad. På gaveln sitter en diskret skylt.
Ombudsman Jonsson knackar på. En kvinna i 30-åldern öppnar. Hon arbetar för Hagman Europatransporter – en liten speditör som specialiserat sig på biltransporter.
Det visar sig snabbt att Hagman Transport och Hagman Europatransporter är en familjeangelägenhet. För familjen Voigt.
Dottern, Alexandra, driver speditionsfirman, med pappa Uwe Voigt som bisittare i bolagsstyrelsen. Uwe var tidigare huvudman i Laholms frakt, som gick i konkurs 2013.
Mamma Katarina basar för Hagman Transport, med omkring 15 lastbilar och ett 20-tal anställda.
Det är Alexandra Voigt som öppnar dörren. Hon är ensam på kontoret den här dagen. Martin Jonsson lämnar över förhandlingsframställan.
– Vi vill att ni tecknar kollektivavtal, säger han vänligt.
– Det måste man inte, kollektivavtal är frivilligt i Sverige, invänder Alexandra.
Det blir en diskussion om den svenska modellen och vikten av kollektivavtal. När den är avslutad lyfts frågan om de filippinska förarna.
Alexandra säger:
– Vi har ansökt, men det är ännu inte klart. Så snabba är de inte på Migrationsverket.
Varför anställer ni filippinare?
– Hagmans Transport är uppköpt av företaget Dinotrans, som nu är majoritetsägare. De har lång erfarenhet av filippinska förare. Det är ju svårt att hitta lastbilschaufförer i Sverige. Det är likadant i hela Europa, säger Alexandra.
Ute på gatan kommer två förare med östeuropeisk ursprung. En av dem kör en dragbil med NTG-trailer. På bildörren står det Dinotrans, med adress i Riga, Lettland.
Dinotrans skapade tidningsrubriker för ett par år sedan, bland annat i Transportarbetaren. Huvudägaren – Staffan Resare – bor i Sverige, men driver en omfattande åkeriverksamhet från Riga. För ett par år sedan hade han över 100 lågavlönade filippinare som bemannade bilarna.
Är asiatiska förare lösningen när chaufförer från Polen och Baltikum fått upp sina löner åtminstone en liten bit? Frågan finns med när jag ett halvt dygn senare träffar åkerikontakten i Arendal i Göteborgs hamn.
Kontakten tar mig med på en guidad tur. Det blir en resa på Sveriges åkeribakgård. En skamfläck för svensk tillverkningsindustri.
Överallt i hamnområdet står eller rullar dragbilar med förare från östra Europa. Månad efter månad kör de industrins gods, eller våra konsumtionsvaror, till löner som är kanske en fjärdedel av hamnarbetarnas inne på APM Terminals.
Åkerikontakten suckar. Förklarar att det finns högst en handfull seriösa åkerier kvar som kör containrar i hamnen. Företag som betalar avtalsenlig lön till chaufförerna.
– De seriösa klarar inte konkurrensen. Det här är en konspiration där både LO och regeringen ingår! Alla vill ha billiga transporter. Kosta vad det kosta vill, säger han.
Vi kör förbi en liten grusplan där flera dragbilar och chassin från Din Transportpartner står uppställda. På en av dragbilarna är däcken så slitna att corden sticker fram.
Vi stannar utför åkeriets verkstad. Där ligger en trave blankslitna däck och vita skyltar som hängs på sidan av chassievagnarna. Namnet är skrivet i blått – Skaraslättens Transport.
Har vi kommit till Din Transportpartner Norden? Kanske. Sillstryparn kontrollerar två olika åkeriföretag. Det ena leder han själv. I det andra lämnade han styrelsen 2016. Kvar sitter bara Sillstryparns gamla mamma, 78 år.
”Företaget har en vakans i styrelsen”, noterar Bolagsverket torrt i registret.
Jag kliver in i verkstaden. Två mekaniker förklarar på knackig engelska att de jobbar för Din Transportpartner, men de vet inte var Sillstryparn håller hus.
– Han är nog ute och kör containrar, säger en av dem.
Upplysningen kan måhända intressera Skatteverket. Sillstryparn är utflyttad och folkbokförd i Danmark sedan i juni 2018. I det brukar inte ingå att man driver företag och arbetar i Göteborg.
Mekarna har inte sett eller hört talas om några filippinare. Vi åker vidare. Till en lerig grusplan ett par kilometer bort. Det ser ut som en blandning av sopstation och skrotupplag.
Utanför en byggfutt står fyra personbilar med rumänska registreringsplåtar, ett par chassin och en dragbil med en påhängd DFDS-trailer. Dragbilen och futten tillhör Din Transportpartner.
En rumänsk chaufför tittar fram ur dörrhålet. Jo, han jobbar för Din Transportpartner, men han har inte sett till Sillstryparn denna morgon.
Jag får tag i ett par olika telefonnummer till åkaren. Ringer flera gånger, utan att få svar.
Av en slump får jag kontakt med en ytterligare chaufför som jobbar på Din Transportpartner. Mannen har bra koll på verksamheten:
– Jag känner till att det ska komma filippinska förare. Två är redan här. Fast de jobbar på ”black contracts”, för deras papper är inte i ordning ännu. Huvudskälet till att flippinarna tas hit är förstås att de är billigare än vi östförare.
– I dag kommer merparten av åkeriets personal från Rumänien. De bor i bilarna året om. Det är bara någon enstaka som ordnat bostad på annat håll.
Chauffören berättar att han får runt 27 000 kronor i lön. Det är mer än många andra balter och polacker tjänar i Sverige. Fast i summan ingår traktamente.
Mannen uppger att Din Transportpartner regelmässigt slarvar med lönespecifikationer och anställningsbevis. Han är orolig för skatteinbetalningarna. Han har pratat med en kollega som fått lönen ”cash” i två års tid.
Fordonen är ett problem som bidrar till att föraren nu ser sig om efter annat jobb. Han kör utan Ad-blue, eftersom systemet som ska minska utsläppen är urkopplat på dragbilen.
– Verksamheten är inte seriös. Går en kabel av lagas den med eltejp, i stället för att man byter den. Jag kör på dåliga däck. Det fungerar nu, men jag är bekymrad om det blir riktig vinter.
Transportarbetaren har fortsatt försöken att nå Sillstryparn för en kommentar. Utan att lyckas.
