På väg över filmduken

Road movies är en egen filmgenre som lånat drag från en rad andra områden, bland annat gangsterfilmer och västern. Rötterna kan spåras ända tillbaka till det 2 700 år gamla dramat Odysséen, där huvudpersonen irrar omkring i tio år innan han till slut hittar hem. När höstmörkret faller är det läge att huka i tv-soffan med road movie-klassiker som La strada, Wild at heart eller varför inte den hyllade finska filmen Lapland Odyssey.

Säg road movie och de flesta tänker antagligen på stora amerikanska bilar och landsvägar som löper spikrakt genom ett ödsligt, dammigt prärielandskap. Huvudpersonerna är inte sällan på jakt efter, eller på flykt undan, någon eller något. Eller möjligen undan sig själva.

Även om man räknar bort Odysseus och hans irrfärder är det åtskilliga filmtyckare som menar att den riktiga road movie-eran inleddes med en bok – Jack Kerouacs roman On the road från 1957 (På drift, på svenska).

I den ger sig två unga män, Sal och Dean, ut på en resa kors och tvärs genom USA. Färden kryddas med naturupplevelser, sex, droger och andligt sökande. I berättelsen ingår en rejäl dos kritik mot rådande konservativa familjeideal, inskränkthet och en gryende konsumtionskultur.

On the road glorifierar bilen inte bara som transportmedel, utan också som redskap för själslig förändring. Mellan fordon och förare finns en sorts mytisk samhörighet, inte olik den som gestaltas mellan ryttare och häst i cowboyfilmerna. Könsperspektivet är endimensionellt. Det är män som söker friheten längs vägarna. Kvinnorna dyker upp som distraherande element.

När filmmediet slår igenom på allvar visar sig vägen vara ett tacksamt tema. Själva resan hjälper till att driva handlingen framåt. Bilen, lastbilen, bussen, tåget eller rent av åkgräsklipparen (The Straight story, från 1999) erbjuder också goda möjligheter till läckra panoramabilder och rörlig kamera.

På road-filmernas historiska topplistor hittar man ofta Bonnie and Clyde, från 1967. Handlingen är nog välkänd för de flesta.  I slutscenen dör de våldsbenägna kriminella rymlingarna i en skottväxling med polisen.

Att de laglösa till slut går under är typiskt för de tidiga road-filmerna. Ett visst mått av rebelliskhet och uppror är okej, men i längden segrar samhället, kärnfamiljen och lagens tjänare – även om de ibland är ohyggligt brutala. Filmen Bonnie & Clyde bryter mot konventionen på en punkt. Den slår inte ner på Bonnies sexuella frigjordhet.

Ett par år senare, 1969, kom filmen som kanske mest av alla förknippas med road movies, Easy Rider. Två män, spelade av Peter Fonda och Dennis Hopper, gränslar i god cowboyanda var sin HD-motorcykel.

I genren är det vanligt med två polare som ger i väg på resa. Ofta två män. Man och kvinna förekommer också. Och då står normalt mannen för det mesta av aggressionen.

Undantag finns. Thelma & Louise fick stort genomslag när den lanserades 1991. Två kvinnor vill för en stund lämna vardag och trista förhållanden. Men när Thelma utsätts för ett våldtäktsförsök ingriper Louise och dödar förövaren. I brist på vittnen som kan förväntas backa upp dem, flyr kvinnorna. En vild biljakt börjar. En jakt som slutar med katastrof för duon.

Temat går sedan igen i den omdebatterade franska filmen Baise-moi, som kom år 2000. Två unga kvinnor försöker överleva i en Parisförort, präglad av droghandel, prostitution, gängbråk och systematiska övergrepp.

En av kvinnorna skjuter av misstag sin egen bror, efter en dispyt kring en tidigare våldtäkt. Hon stöter sedan ihop med den andra kvinnan och tillsammans ger de sig ut på en skoningslös hämnd-tripp. På barer och klubbar möter de män som gör närmanden. Ett antal får napp. För nästan alla slutar det med ond bråd död.

Polisen tar upp jakten och för kvinnorna blir det ödesdigert, precis som för föregångarna Thelma, Lousie, Bonnie och Clyde. Filmen innehåller många sexscener. Det, plus ovanligt rått våld, framkallade rop på censur.

I den första generationen road-filmer speglades inte sällan samhällets orättvisor och fattigdom. Det gäller exempelvis Fellinis mästerverk, La Strada, från 1954. En kringresande artist, Zampano, köper en ung flicka av en fattig familj. Artisten, en kraftkarl, drar runt med en ”husförsedd” trehjulig motorcykel. Zampano utnyttjar flickan under närmast slavliknande förhållanden. De möter en kringresande cirkus. Ett triangeldrama uppstår. Som slutar med dråp.

På 1970-talet kom den tyske regissören Wim Wenders in på arenan. Han skapade i rask takt tre road-filmer och kom att påverka hela genren. Den sista, Med tidens gång, kom 1976 och handlar om en kringresande biografmaskinist. En scen har etsat sig fast i mitt bakhuvud: Reparatören parkerar bilen och börjar en lång vandring över oändliga sanddyner. Plötsligt stannar han, drar ner byxorna och lägger en kabel i sanden.

Wenders första film heter Alice på halsen (1974). En lågmäld, luggsliten manlig reporter träffar ung mamma med nioårig dotter. Mamman drar, reportern får dottern på halsen och börjar sökandet efter anhöriga. Filmen räknas som en klassiker, men bilderna och det svartvita fotot är väl grovkornigt för att fungera i min tv-apparat.

Under 1980- och 1990-talet tonas samhällskritiken ner och road-genren influeras av bildexperimenterande, signerat regissörer som David Lynch och Quentin Tarantino. Naturlyriken får vika för närgångna vålds- och sexscener där blod och hjärnsubstans flödar.

Precis som i andra filmgenrer kommer förstås road movies som driver med sin egen genre. Så småningom letar sig samhällskritiken in igen, inte sällan speglad genom rollpersoner – både polis och skurkar – som är totalt cyniska och mentalt avtrubbade.

Svenska road-filmer, finns det sådana? Svaret är ja, fast det är få som letar sig in på de topplistor man hittar på internet. Den som hamnar högst är faktiskt Smultronstället, av Ingmar Bergman. Filmen spelades in för 55 år sedan och handlar om en gammal professor som under en bilresa till Lund ser tillbaka på sitt liv.

Lyckligtvis är road-genren så bred och så omfattande att det går att hitta filmer som borde tillfredsställa alla smakriktningar.