Per drömmer om ett nytt friår

Månadens medlem. Efter 15 år som flygtankare på Arlanda ville Per Gustavsson växla spår. Han tog ut friår och utbildade sig i sadelmakeri. Nu är Per tillbaka på Arlanda, men hemma på gården gror ändå drömmarna om något annat.

Gården ligger i skogen några mil nordost om Arlanda. Det är Per Gustavssons barndomshem. För bara något år sedan tog han över hus, lagård, maskiner, åkrar och skog efter föräldrarna. Numera har han inga fritidsproblem.

– Det är alltid något som ska fixas. Hål som ska grävas och fyllas igen. Eller vedhuggning. Du anar inte känslan när man själv fått ihop sin årsförbrukning av ved, säger han med en sällsam blandning av eftertänksamhet och underfundig humor.

Det var slumpen som gjorde Per till flygplanstankare. Han hade jobbat extra som flygplansstädare och fick syn på en annons från flygtankningsbolaget AFCO. Jobbet med jetbränslet blev också inkörningsporten till ett starkt fackligt engagemang.

– Ombudsmannen kallade till möte. Jag var den ende som kom. En timanställd grabb som fick dra i gång en ny fackklubb. Den gamla hade somnat in. Då var det synd om mig!

Som vanligt är det lite svårt att avgöra var gränsen går mellan ironi och allvar när Per berättar. Han knegade på med flygplanen – tills han en dag hörde talas om förslaget om friår. Ledighet med ersättning från staten. Lanserat av Miljöpartiet.

– Jag var riktigt het på gröten och snackade med arbetsgivaren redan innan förslaget blivit verklighet. Första ansökningsdagen, direkt på morgonen, klev jag in på Arbetsförmedlingen med mina papper.

– Det var inte bara för att det lät kul. Jag var sliten. Rygg och nacke tar stryk av de tunga bränsleslangarna.

När sabbatsåret väl var beviljat hade Per några olika idéer. Antingen plugga. Kanske pedagogik, bli lärare. Eller statskunskap. Eller teologi. Per hade till och med besökt Uppsala universitet för att kolla läget på institutionerna.

– Jag såg framför mig hur jag skulle sitta i ett dammigt kontorsrum och långsamt torka in.

Det blev inget universitet. Per valde i stället Tärnsjö sadelmakeriskola. Tanken var att utbilda sig i lädersömnad och starta eget, med båt- och bilklädslar.

Sömnad. Symaskiner. Inte så vanligt bland grabbar kanske…

Per garvar. På AFCO har han en jobbarkompis som samlar på symaskiner. Kompisen brukar ta hem trasiga arbetskläder och laga, eller sy på extrafinesser.

Pers far var också en hejare på att sy. Knypplade och vävde – vid sidan av alla sysslor som följde med en bondgård med djur och traktorer.

Hur går det då med drömmen om en verkstad? Om att fixa riktig skinnklädsel i gamla bilar?

Per tar täten upp på övervåningen. I ett par små rum har han skinn, verktyg och en industrisymaskin. Fast än så länge blir det mest på hobbynivå. Något vapenhölster eller vapenfodral till gubbarna i byn. Eller som nu, en bärsele till Transportavdelningens nya fana.

Varför inte mer?

– Skolan var bra på många sätt, fast det blev ändå inte riktigt som jag tänkt mig. Inriktningen var inte på bilklädsel, lärarna hade annan bakgrund.

Den insikten fick Per under en månad som utbyteselev på en skola i Danmark.

Där hade man precis den kunskap som Per sökte. Fast då stod det också klart att det skulle ta fem år, som lärling, för att bli fullfjädrad i konsten att klä om bilstolar.

Vi går ut på gårdsplanen. Per förklarar att han brukar besöka bilträffar och kika på alla jänkare, där ägarna lagt ner tusentals timmar på lack och krom. Över klädseln ligger ofta en pläd. Eller så har ”frugan” uträttat mirakel med hushållssymaskinen.

– Fast tittar man närmare på stygnen ser man att det inte fungerar. ”Gubbar” som lagt hundratusentals kronor på bilen, kunde väl satsa 15 000 spänn på en vettig symaskin också!