Polis och väktare – vem gör vad i framtiden?
Väktare och ordningsvakter blir fler och fler och polisen är överhopad med jobb. Är det dags att se över rågången mellan polis och bevakningsbransch? – Ja, anser arbetsgivarna i Almega. – Nej, inte än, säger rikspolischef Dan Eliasson.
Onsdag i Almedalen. Klockan är 13:33.
Inrikesminister Anders Ygeman stormar in i LO:s möteslokal några minuter försenad och klättar upp på scenen. Han är inbokad för mängder av intervjuer, utfrågningar och seminariedebatter under politikerveckan.
Nu ska han diskutera bevakningsbranschens och polismaktens olika roller på ett seminarium som Transport arrangerar. Det är en tung panel som radar upp sig. Förutom Anders Ygeman:
- Björn Ericsson, branschexpert på arbetsgivarorganisationen Almega.
- Lena Nitz, ordförande i Polisfacket.
- Lars Lindgren, ordförande i Transport.
- Dan Eliasson, rikspolischef.
Bakgrunden är inte helt enkel att greppa. Bevakningsbranschen har vuxit kraftigt de senaste 20–30 åren och väktare och ordningsvakter har fått många nya arbetsuppgifter. En del av dem tangerar polisens område och då uppstår diskussion om vem som ska – och vem som får – göra vad.
Behöver samhället diskutera rågången? Dra en ny gränslinje?
Almega svarar snabbt ja och rikspolischefen är lika tydlig med en nej. Han motiverar det med:
– Det är inte så bråttom. Först tycker jag att vi ska se vad som kan utvecklas med de regler som gäller i dag. För polisen har det varit ett ansträngande år. Vi har genomfört en stor omorganisation och till det kommer en exceptionell flyktingsituation.
– Att ta fram nya lagar tar lång tid. Vi behöver agera nu. Det finns en stor potential för samarbeten, inom de existerande ramarna.
Ny rågång eller inte – polisfackets Lena Nitz vill utreda det nu. Transports ordförande Lars Lindgren tycker att den som finns fungerat ganska bra. På samma linje går inrikesminister Ygeman:
– Rågången är ganska riktig. Men regelverket är föråldrat, det behöver ses över.
Lena Nitz anser att samhället glider på rågången.
– Den börjar suddas ut och blir luddig. Ett exempel är privata aktörer som är inne och gör utredningar åt polisen.
Finns det några uppgifter som polisen kan lämna ifrån sig?
Lena Nitz är skeptisk. Hon tycker att det är viktigt att polisen slår vakt om våldsbefogenheterna. En del transporter och ärenden som rör omhändertagande av djur kan eventuellt tas över av andra, anser hon.
Panelen konstaterar att det finns saker som kan ses över. I dag är det polisen som sköter tillsynen av ordningsvakterna. När det gäller väktarna ligger ansvaret hos en annan myndighet – länsstyrelserna.
På länsstyrelserna i Stockholm och Västra Götaland är handläggarna så överhopade med jobb att det tar åtta veckor och få en väktare godkänd, påpekar Björn Ericsson.
Vad är det viktigaste som kommer fram på seminariet?
Förmodligen att alla i panelen betonar att samarbetet mellan polisen och bevakningsbranschen normalt fungerar mycket bra. Det kan utvecklas ännu mer tycker rikspolischef Dan Eliasson:
– När våra poliser kommer till brottsplatser är det inte ovanligt att den första person de möter är en väktare. Vi har en läxa att göra innan vi ropar på nya regler.
Fackets Lena Nitz säger:
– Vi jobbar ofta tillsammans med väktare och ordningsvakter och vi har ett gott samarbete. Men de vi träffar ropar ofta efter mer utbildning och mer träning. Dagens väktarutbildning är inte tillräcklig, tycker de.
På sluttampen glider paneldiskussionen över på polisens resurser. Rikspolischefen och inrikesministern menar att de har ökat. Lena Nitz hävdar att antalet årsarbetande poliser är 17 709.
– För fem år sedan var vi över 18 000, säger hon.