André Edlund klättrar upp i planet. Håkan Ångqvist hoppar in i traktorn framför. Det går undan. Tillsammans bogserar de en Fokker 50 till hangaren där planet vilar över natten, inför återresan till Stockholm, tidigt nästa morgon.

Flyg. ”Pang!” Knallskottet går och kanadagåsen lämnar till slut banan fri. Ramparbetarna André, Håkan och Mikael går som en man ut för att ta emot Fokkern från Stockholm. Nattkvarter är South Lapland Airport.

Flygplatsen med landets kortaste bana, säger ramparbetaren Mikael Carlsson, sveper ut med armen och ler i solen. 1 502 meter.

Han ser på klockan, 20.15. Stockholmsplanet närmar sig första anhalten, på sin rutt mot Vilhelmina.

– Om en kvart landar de i Lycksele. Jag far ut och gör bankoll, säger han och hoppar i bilen.

Få ord krävs mellan flygplatsens samkörda trio. Alla vet vad de ska göra när det drar ihop sig till start och landning. Mikael anropar flygtornet från plattan:

– Då kör 342 ut på banan.

Mänskliga skrämmor

Han pekar ut ett par skogsavverkningar. De löper som flacka slalompister nerför de gröna bergssluttningarna. Träden måste hållas efter. För flygsäkerheten. Skräp och sten ska bort från landningsbanan, liksom alla djur. Mest fåglar. De kan skada planen även om de är små. Harar på hösten, rävar, älg och ren. Orrarna brukar vara så upptagna av sitt spel att flygplatsarbetarna måste lämna bilen och agera mänskliga skrämmor.

– Hararna springer bara fram och tillbaka. Det gäller att jaga i väg dem så långt bort som möjligt.

Bromsprov krävs inte så här års. Det får anstå till hösten och vinterns halka. Mikael jagar själv, men här har han bara startpistol med sig. Det är flygplatsens viltvårdare som skjuter skarpt, men berättelserna är många om hur flygarbetarna motat trilskande djur av banan.

Som älgkon med sin kalv. Mamman hoppade över stängslet men ungen rände rakt in i det. Ut genom öppningen som killarna föste mot ville ungen inte och modern ”levde om” på andra sidan. Skulle hon hoppa tillbaka? Till slut klippte de upp ett hål i stängslet och lyfte ut ungen.

Mikael siktar en trana. Nej, en kanadagås och jagar efter den med bilen. Gåsen flyger en kort bit och landar. Mikael kör efter, lutar sig ut genom bilrutan med startpistolen. Pang! Det slår lock för öronen, men hörselkåporna sparar han till inflygningen.

Nytt anrop till tornet, där solen kastar glitterstänk på tak och fönster.

– Det var en kanadagås, som for norrut. Nu lämnar 342 banan.

Civil flygplats

Vi befinner oss en dryg mil bortom tätorten Vilhelmina i Södra Lappland. Flygplatsen är civil och hette ursprungligen Vilhelmina Sagadal flygplats. Invigd på 1970-talet, kommunägd. På raksträckan dit ser vi i spirande juni en renhjord beta lugnt av gröngräset. Fast när termometern letar sig långt över 20-strecket, som nu, har de ont av värmen och borde ge sig upp i fjällen, säger Håkan Ångqvist.

Han är en i trion som varit flygplatsen trogen i 18 år, har varit operativt och tekniskt ansvarig och börjar närma sig pensionen. Att ge sig upp i vargtimman vintertid är tufft, medger han och midnattssolen tär på sömnen.

Håkan var deltidsbrandman, hoppade in för extraknäck vid start och landning och blev kvar. Mikael gav sig av när han kom.

– Jag fick inte tjänstledigt så jag sa upp mig, for till kriget i Irak. Såna chanser missar man inte. Men jag kom tillbaka igen.

Solen steker på plattan och killarna jobbar barbenta. Somrarna är kortare här.

– Men desto intensivare med ljus dygnet om, säger Håkan.

Rötter i brandförsvaret

Han har också sina rötter i brandförsvaret. Räddningsverket rekryterade händiga mångsysslare därifrån. Uppdragen handlade om att bygga upp läger och serva FN:s utsända på olika sätt, transportera mat och förnödenheter till flyktingläger.

Mikael for till Israel också och Thailand, efter tsunamin.

För Håkan blev det Kongo. Trots allt mänskligt lidande de såg är de glada att de reste. För spänningens skull men ännu mer viljan att hjälpa till. Vad bär de med sig? Båda har samma svar:

Känslan av hur bra vi har det i Sverige.

– I Kongo såg jag aldrig små barn gråta över att de ville ha saker, som här. De fick ändå inget. Det fanns ingenting, säger Håkan.

Maskinförare

André Edlund har en annan bakgrund, var maskinförare i familjeföretaget och körde traktor. Användbart i hanteringen av flygplatsens maskinpark med en del inköp från Arlandas utbytta.

Mikael är utbildad snickare, noggrann enligt kollegorna. Under pandemins permittering har han byggt en åttakantig grillstuga vid sommarstugan, ett garage står på tur. Arbetet kräver sina mångsysslare, att ta emot Fokker 50-planen med plats för 50 personer är bara en del.

Så jobbet blir aldrig monotont, intygar trion. De klipper gräs, röjer sly, mekar maskiner, lagar staket, fixar banljus, spricklagar asfalten. Glömmer denna dag bister vinterplogning, när också vd:n ibland rycker ut och skottar.

Faller det en halvmeter snö på en timme behövs alla krafter, vittnar André.

– Och så är det pappersarbetet, det är alltid en massa grejer att fylla i, suckar Håkan.

”Friare förr”

Nya regler och mer administration är den stora förändringen i arbetet under hans snart två decennier på plats. Förr var det friare, nu är det ”fruktansvärt mycket repeterande”, tycker Håkan och sjunker ner i stolen i ramparbetarnas datorrum.

I lokalerna runt omkring syns ”kaoset” efter en vattenläcka som nu ska åtgärdas. Fukten kröp uppför väggarna.

Väntrummet gapar tomt. Inte ens säkerhetskontroll krävs för oss besökare eftersom planet stannar över natten. Tidigare passerade ungefär 16 000 passagerare per år till och från flygplatsen, enligt kommunens hemsida. Men så kom coronan och resandet störtdök, som på andra håll.

Jobben för de totalt nio kollektivarna räddades genom statliga permitteringslöner. Nu arbetar de 60 procent och är permitterade på 40. Har jobbat dagtid nästan hela vintern.

– Pandemin har tagit hårt. Vi har haft hälften så många avgångar, säger André.

– Den här veckan har varit värdelös. Totalt fem har åkt härifrån, men förra sommaren var det hyfsat, tio, tjugo pers per plan, ibland fullt. Förhoppningsvis vänder det i sommar, fyller Mikael i.

Han och Håkan tog permitteringen med ro. Jobbade varannan vecka under sommaren. Fyllde tiden med fjällvandringar, cykling, byggen, jakt och fiske. André tyckte inte det var roligt.

Hoppas på hemvändare

Hans hopp stavas hemester, turister och hemvändare. Oron för en ny våg till hösten har inte riktigt släppt. Killarna snackar vaccin. Alla plan som står på backen och att företag och kommuner nog lärt sig att digitala möten sparar tid, framför flyg.

Andrés son utbildade sig till flygtekniker. Fem år och så kom covid-19. Han fick jobb inom vindkraften i stället, men hoppas som sin far på en vändning. Annars drar gruvorna i norr mycket folk.

– I Gällivare har de svårt att få tag i folk till flyget. Lönerna är bättre i gruvan.

Vintertid brukar ramparbetarna dela på två skift mellan 04 och 21.30. Om somrarna börjar de en timme senare. Två kvinnor har fått tjänst på plattan. Fackligt engagerade Björn Grönlund, som inte jobbar denna kväll, tryckte på och tjejerna får beröm. Stämningen har blivit mindre grabbig och skuld för händelser läggs inte lika självklart på rampgänget, bara för att de sällan ger mothugg, tycker Björn.

Transportare

Samtliga kollektivare är med i Transport, bytte från Kommunal när Vilhelmina förde över flygplatsen till kommunalt bolag för några år sedan. Varför de är med i facket? Det är något man ska vara, lyder svaret.

Bolagiseringen innebar ingen större förändring. Arbetarna fick behålla sin anställningstid och över tid har det blivit något bättre. Lite mer betalt med Transports avtal och mer engagemang från transportfacket, tycker André och Håkan.

De har fler historier. Som när Håkan körde Cykelvasan, plöjde rätt in i en tall och knäckte nio revben. Sjukskrivning: en och en halv månad.

– Det är vad vi här kallar trädkramare, skämtar Mikael.

Skiftjobbet blir en livsstil, man hinner snickra och göra annat när andra jobbar, tycker han.

Klockan närmar sig 20.50, dags för öronkåpor. Stämningen skiftar. André tar position med signalflaggorna för att vinka ner planet. Mikael kör fram bagagevagnen och nio passagerare, fler än väntat, kliver ur.

På ett ögonblick har de sina väskor och i nästa sitter André som styrande kapten i planet. Håkan hoppar in i traktorn framför för att bogsera Fokkern bort till nattvila i hangaren. Den är trång, att tråckla sig in kräver precision. I morgon lyfter planet 06, mot Lycksele och Stockholm. Mikael Carlsson gör ett sista inpass:

– South Lapland Airport är Sveriges bästa flygplats, nej världens!