Krönika. Man lämnar en stad. Någon dag senare är man hemma. Kokar kaffe. Tar tag i arbetet. Men staden man lämnat, hur blev det med den? Försvann den när jag lämnade den? Eller understår sig personalen på favoritkaféet att plocka ut stolarna på gatan, sätta i gång espressomaskinen och dela dagens första baguette på mitten utan att jag är där?
”Samtidigt – på olika platser” är titeln på en bok som kom ut på 1980-talet, författaren var Stig Larsson. (Inte deckarförfattaren). Det är bokens titel som satt sig i mitt huvud. Samtidigt, på olika platser. Jag har alltid haft lite svårt med det där. Inte så att jag inbillar mig att jordklotet eller staden inte snurrar eller finns utan min närvaro. Men nästan.
Sedan en tid tänker jag på en person på en annan plats. I ett annat land. I en annan tillvaro. Under ett par veckor visste ingen var hon var. Eller om hon var vid liv. Jag var vid liv, här på min plats. I mitt land. Bryggde kaffe. Tog tag i arbetet. Sedan dök en notis upp i dagspressen. Någon medborgare i det vidsträckta rike hon lever i hade sett henne på ett tåg. En fångtransport hade det varit. Det framkom att hennes mod hade givit arbetslägrets chefer kalla fötter. Hennes krav på vettig behandling hade gjort dem nervösa. Eller snarare; kallt kalkylerade de med att hon nådde ut till omvärlden med sina krav, med sin röst. Hon försvann. Sågs hastigt på ett tåg. För vidare transport till Sibirien.
Samtidigt, på olika platser. Tänk ett kärlekstillstånd, en djup förälskelse. Men där den älskade befinner sig på en annan plats. Långt bort. Lever en annan verklighet. Dricker kaffe på ett annat kafé. Går omkring, pratar och arbetar. Trots att jag inte är där. Trots att jag inte är med. Hur är det möjligt? Kanske är kärleken det enda tillstånd, när den är tillräckligt stark, där det verkligen är möjligt att befinna sig på olika platser. Samtidigt. Mången roman, mången dikt har handlat och handlar om sådana tillstånd. Om kontakt på mils avstånd. Om förtroende som inte ens miljoner mil kan bryta ned. Om att man känner på sig.
Hon, den försvunna. Som sågs på ett tåg. Hennes make. Kände han på sig att hon levde? Trots att han inte visste var hon var eller hur hon mådde. Man fortsätter kämpa. Så som Nadesjda Tolokonnikova gör. Denna mamma och maka och dotter och aktivist och konstnär, denna det fria ordets försvarare befinner sig i denna stund år 2013 i ett sibiriskt fängelse på den ryska tundran. Så långt bort från alla moderna sammanhang som de har möjlighet att sätta henne. Samtidigt, på en annan plats. Miltals bort.
Hennes brott? Att ha sjungit en Putin-kritisk punkbön i en kyrka i Moskva, iklädd färgglada kläder, tillsammans med sina kollegor i gruppen Pussy Riot. För det fick hon två års arbetsläger. Hon har inte fått träffa sin lilla dotter. Inte sin make. Nadesjda Tolokonnikova befinner sig på en annan plats. Samtidigt går jag här och kan bestämma över min vardag. Det enda jag kan göra är att skriva denna text. Att protestera genom Amnesty. Och att inte låta det gå en enda dag utan att tänka på Nadesjda Tolokonnikova.
Fotnot. Jekaterina Samutsevitj, nu fri, blev också dömd, liksom Maria Aljochina, fortfarande fängslad.