Skogsåkerierna blöder

Sju av tio chaufförer har sagts upp. Sju timmerbilar har blivit tre. Välkommen till Bengt Söderstens skogsåkeri i Kolsva – bara ett av många företag som blöder, i skogstransporternas hårt pressade bransch.

Bengt Söderstens i Kolsva, Västmanland, är på många sätt ett typiskt skogsåkeri. Det är relativt litet, det startades inom släkten för över 50 år sedan. Och trots att Bengt själv med ålderns rätt lämnat över huvuddriften till sin son är han fortfarande högst aktiv i företaget.

Det är också typiskt i det avseendet, att åkeriet allt tydligare känner av prispressen i skogsbranschen.

– I vintras, vid senaste förhandlingarna med skogsnäringen, ville vi ha löfte om en treprocentig höjning av priserna. Det fick vi också först, muntligt, men när vi sedan fick det skriftligt hade de i själva verket sänkt ersättningen. När vi sa att det här är omöjligt. Det går vi inte runt på. Då tog de in anbud i stället och uppdraget gick till Westan Logistik som kommit ner hit från Jämtland. Deras pris var sju procent lägre, säger Bengt Södersten.

I och med detta tvingades åkeriet till kraftiga neddragningar.

– Från sju rundvirkesbilar har vi gått ner till tre i dag, men framöver hoppas vi kunna gå upp till fyra bilar åtminstone. Vi tvingades säga upp sju chaufförer. Men tre av dem kunde ta pension och tre av dem har hittat nya jobb. Den sjunde har fått gå och stämpla, men honom har vi åtminstone kunnat ta in som inhoppare. Bra timmerbilschaufförer är det brist på, de är A-laget av lastbilsförare, de är guld värda. Så det löser sig för de flesta. Det är ju i alla fall en tröst när man tvingas säga upp folk.

Leif Andersson, som kört timmerbil i över 40 år – varav de sista 30 åt Söderstens Åkeri – behöver inte oroa sig för uppsägningar eftersom han pensionerade sig för några år sedan.

– De sista åren jag körde kände man helt klart av den ökade prispressen, även som chaufför. Det blev högre krav på effektivitet, bilen måste ju rulla, det blev stressigare. Både när man körde och när man lastade och lossade. Och det är klart att det finns en oro bland chaufförerna för att förlora jobbet när de ser konkurser och neddragningar i branschen. Men som sagt brukar de flesta lyckligtvis hitta nya jobb. Än så länge i alla fall, säger han.

Leif Andersson betonar att han genom alla år trivdes bra med själva yrket.

– Det var fritt och självständigt. Man visste vad man skulle göra under en arbetsdag och fick lägga upp det efter eget huvud och under eget ansvar. Men som det blivit nu tycker jag det är skönt att vara ifrån det. Då tänker jag både på alla regler som tillkommit när det gäller körtider och så vidare, och på det ekonomiska läget, säger han. Och minns tillbaka till sina första år på 1960- och 70-talen:

– Jag körde kring Surahammar, Hallstahammar och Västerås, då drog man trailer med två stuvar tremetersved. Och kör du tre vändor om dagen till Skinnskatteberg, då klarar jag mig, sade åkarn. De sista åren körde man fyra, fem vändor per dag, med tre stuvar på. Lönsamheten borde ha ökat för åkerierna i takt med att de kör mycket mer last. Men i själva verket har den ju minskat.

En orsak till att fler lass inte automatiskt innebär ökad lönsamhet är att skogsbolagen inte betalar för skiftkörningens merkostnader, enligt Bengt Södersten.

– De ser bara till bruttopriset och mängden virke. Kunde man lägga på extrakostnaden för nattskift på ersättningen man tar ut, så vore det en annan sak. Men det är fast pris per kubik, säger han.

Prispress och konkurrens är som bekant naturliga delar av en marknadsekonomi. Men som Bengt Södersten ser det, har relationerna mellan skogsbolag och åkerier förändrats på senare år. Ömsesidigheten, idén att båda parter ska tjäna på en affärsuppgörelse, har fallit bort ur skogsindustrins kalkyler.

– Tidigare visste skogsbolagen vilken prisbild som gällde. I dag sitter det tjänstemän på både skogsbolagen och lastbilscentralerna, som egentligen inte vet vad det kostar att driva en bil. Lastbilscentralerna konkurrerar med varandra genom att pressa priserna, och skogsbolagen tar emot med tacksamhet. Det är åkarna som får sitta emellan när deras egna organisationer sänker priserna. Och mycket riktigt har det här med utländska F-skattare börjat dyka upp i skogstransporterna, det har vi inte sett förut.

Hos Söderstens lockas man dock inte av möjligheten att sänka sina löpande kostnader med den metoden.

– Nej nej. Ska det vara på det viset, då får det hellre vara, säger Bengt Södersten.

Det sägs ibland att skogsåkarna är för dåliga på att ta betalt. Borde ni vara tuffare i förhandlingarna med skogsindustrin?

– Jag tycker att vi har varit tuffa. Vi har varit så tuffa så vi har ställt våra bilar. Men då kommer det andra åkare hit och kör i stället. Vad ska man göra då? Och visst, våra organisationer är ju inte bättre än summan av sina medlemmar. Men i dag har det blivit så att åkarna är till för organisationerna i stället för tvärtom.

Har ni funderat på andra typer av transporter?

– Förra veckan ringde det en kvinna från en nystartad speditör och frågade om vi kunde ställa upp med bilar till styckegodstransporter. Men den här nya speditören sticker ju upp och ska lägga sig under Schenker och DHL och de andra i förhandlingarna, sen får åkarna köra för pressade ersättningar. Jag sa rent ut till henne att det ni håller på med, det är exakt detsamma som de gör på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Med den skillnaden att där är det olagligt, men när det gäller åkare då är det lagligt.

Det enda ett blödande skogsåkeri kan göra i dagens läge, enligt Bengt Södersten, är att dra ner och vänta på bättre tider.

– När våra egna organisationer hjälper till att pressa priserna, kan man ju inte påverka genom dem. Man får sitta på läktaren och titta på.

Skogsindustrin befinner sig själv i en svår situation. Har du någon förståelse för att de måste spara där de kan?

– Skogsindustrin har dåliga tider och tycker att åkerierna måste vara med och ta smällen. Men det finns ingenting att ta där. Vi kan inte sänka våra dieselpriser,
vi kan inte sänka skatterna och lönerna. Vi har de kostnader vi har.

Till saken hör också att skogsägarna har ett kapital som växer, bokstavligt talat.

– Det är ju inte läge att avverka i dag, så visst märker man att det blir färre körningar överlag. Skogsbolagen kan avvakta och vänta in bättre tider. Det är åkerierna som hamnar värst i kläm, många av dem har inte något kapital att vänta in bättre tider med. De har aldrig kunnat bygga upp något kapital, för de har kört på ruinens brant hela tiden. De kan inte vänta, de får köra för sänkta priser eller gå i konkurs. Vi ser det redan, och det kommer att bli etter värre.

– Det fungerar som en karg vinter: de rådjur som har mycket kött på kroppen, de överlever, medan de magra går under.