Spelet om hamnen

När folk hör ordet ”brädspel”, är det nog ofta Monopol, Fia med knuff eller kanske Trivial Pursuit de tänker på. Men för tusentals entusiaster är det så mycket mer. Vurmen för små träblock, plastfigurer, kort och tärningar utgör i sin undanskymdhet nu en helt egen subkultur. Jag bjöd in väktaren och spelveteranen Martin Rutberg till mitt kök i Uppsala för att spela ett parti och prata om vårt gemensamma intresse.

För att förstå omfattningen på denna globala rörelse kan man besöka brädspelsforumet boardgamegeek.com, eller BGG. På BGG diskuteras alla tänkbara ämnen som rör detta annars mycket analoga nöje. Men framför allt kan man imponeras av hängivenheten. Forumets medlemmar har (än så länge) dokumenterat 69 400 olika speltitlar i text och bild. Här finns också den globalt erkända världsrankingen, med 9 623 rankade spel. Jag och Martin ska spela nummer tio: Le Havre.

Locket till spelkartongen pryds av en fransk stuveriarbetare, med en låda på axeln. Det tar en liten stund att ställa upp pjäserna och när det är dags att sätta i gång, har dagsljuset precis börjat avta utanför köksfönstret. Kvällens tillbehör (som inte följer med i kartongen) är artisten Benny Goodman, te och ett ganska billigt, men trevligt portvin. Snart är världen utanför kökslampans ljus som försvunnen. Martin tittar i reglerna och konstaterar:

– Du börjar, eftersom du bor närmast vatten. Han syftar på Fyrisån.

Målet är att under ett begränsat antal rundor tillskansa sig så mycket tillgångar som möjligt. Det går att göra genom att köpa fartyg och hus och förädla de varor som lossas i hamnen. Samtidigt är man tvungen att betala sina anställda i mat eller pengar, så det gäller att planera hur man ska använda sina resurser. Här finns ingen slumpfaktor, bara taktik.

– Det som är bra med brädspel är att det tar en viss, begränsad tid och att det är en utmaning varje gång. Sen är det förstås den sociala biten. Man pratar ju om en massa andra saker också, till skillnad från när man spelar på nätet, säger Martin och tar tepåsen ur sin kopp.

Han är något på spåren. När jag talar med andra spelare verkar den växande brädspelskulturen delvis vara en reaktion på det digitaliserade sättet att umgås. Man vill återvända till det fysiska, långsamma formatet. Det bjuder in till umgänge, som sträcker sig längre än till bara själva spelandet. När så många andra naturliga kontakttillfällen rationaliserats bort av tekniken blir brädspelet något att samlas runt och ett gott skäl att ses.

– Tyvärr gör schemat att jag inte hinner spela så mycket som jag vill. Alla andra är ju lediga när jag jobbar, säger Martin.

Populariteten har också att göra med att de nya spelen är mer inkluderande, än till exempel de otroligt komplexa och långdragna krigsspel som var populära under åttiotalet. De är lätta att lära sig (oftast) och har teman som rör sig över ett brett spektra, det finns alltså något för alla.

Allt från jordbruk och industri till otroliga fantasivärldar och storpolitik. Arbetaryrkena är också därför frekvent representerade, även om själva arbetaren ofta är en färglagd liten träkub. Som Transportare kanske man ska prova Galaxy Trucker eller Airlines Europé, förutom kvällens spel som utspelar sig i en fransk hamn.

– Monopol är ett typiskt föråldrat spel. Det är som att strypas långsamt. Man kan ganska fort lista ut vem som kommer att vinna, men sedan tar det timmar att spela klart. Ett modernt spel avgörs i de sista rundorna, om spelarna är någorlunda jämbördiga. Sen finns det ofta flera olika sätt att vinna, vilket är en förutsättning för att det ska vara riktigt bra, säger Martin.

Vad Martin beskriver låter som ett väldigt ”tyskt” spel. Tyskland ligger nämligen i framkant när det kommer till spelutveckling och är ursprungslandet för majoriteten av de populäraste titlarna. Landet har också världens största spelmässa, Internationale Spieltage SPIEL i Essen, med 150 000 besökare årligen.

I Tyskland är inte spelandet heller något som bara angår den skara som hittat till spelbutiken, utan ett stående inslag i dagspressen. Spel recenseras precis som böcker och musik eller vilken annan kulturyttring som helst. Även brädspelsindustrins mest prestigefyllda pris är tyskt, Spiel des Jahres, och delas ut av pressen tillsammans med de ledande förlagen. Har ett spel ens nominerats är det alltid värt att prova. Le Havre kammade hem en andraplats i tävlingen 2009.

Nu ser Martin sammanbiten ut, men samtidigt väldigt tillfreds. Efter en trevande start har han kommit underfund med vad som ska göras. Han har tagit kontroll över all brödtillverkning i hamnen, medan jag har fått problem med att utfodra min sjåare. Jag flyttar min lilla träbåt i blått och plockar upp ett lass fisk från spelplanen. Kanske har jag en chans att vända det här, om Martin inte blockerar tegelbränneriet nästa runda. Som tur är har han fullt upp med sina egna planer. Jag lyckas bränna leran jag samlat på mig och får en slant för försäljningen. Vid sluträkningen av kassan har jag 119 pengar mot Martins 98. Jag vinner. Vi skakar hand. Det är över.

Dagen därpå kommer ett sms. Martin verkar ha legat sömnlös: ”Gah… Har nu analyserat gårdagens parti. Två saker: Jag byggde mina fartyg för sent och fegspelade maten. Martin”.

Han kanske har rätt. Jag lovar honom revansch.

Jonas Löwenberg