En brytningstid
Davids krönika. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.
Du har valt att läsa om: David Ericsson
Shit news
Davids krönika. Valet är över – men ändå inte. Partierna har ännu inte positionerat sig. Men politik sägs ju vara det möjligas konst …
På den tiden det regnade om somrarna
Davids krönika. Människor är egon och kanske är jag ett av de största. Vi är oss själva närmast och samarbetar bara om vi är absolut säkra på att vinna på det. Kanske är det ändå dags att lyfta blicken och tänka ett varv till (eller första varvet).
Och så sorgen
Davids krönika. Förr var jag ofta ledsen. Jag kunde känna en melankoli komma smygande för att så småningom slå rot i själen. Det var inte någon direkt obehaglig känsla, bara en lång eller kort period av att mest vara för sig själv. Som i en slags långsam berg- och dalbana.
Moderata kommunister
Davids krönika. Alla kanske inte känner till det, men det finns faktiskt moderata kommunister. En bekant meddelade på nätet att han, som kommunist, tänker rösta på Moderaterna. Han hade tappat förtroendet för riksdagspartierna och röstar bara för en fråga: nej till höghastighetstågen.
Marknaden har alltid rätt!
Davids krönika. Egentligen är det inte så konstigt. Det finns många val i livet och man tenderar förstås att välja det bästa. Bästa diskmedlet, bästa bostaden, bästa läkaren och bäst betalda jobbet. Detta är den fria marknadens enkla logik.
Böckerna och verkligheten
Kultur. Transportarbetarens krönikör David Ericsson var på plats när årets upplaga av seminariet Boken på arbetsplatsen hölls ute på Runö folkhögskola.
En gammal Amazon
Davids krönika. Miljö är inga enkla saker och nu har det kommit en larmrapport om att luftföroreningar från vedeldning ger minst tusen dödsfall om året i Sverige! Så vad göra? Förbjuda all vedeldning?
Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?
Davids krönika. Solidaritet, detta otympliga ord. Att ställa upp för någon, kanske någon man inte ens känner. En folkgrupp, ett lands demokrati eller bara sina arbetskamrater. Att tänka i två led, att om jag ger något så kan jag också få något tillbaka. Kan de va nåt? Ofta verkar det i stället som om vi alla är autonoma farkoster som singlar omkring i universum och att JAGET är det enda av betydelse.
Därför tror jag inte på självgående lastbilar
Davids krönika. Alla är på tå: ingenjörer, logistikforskare, trafikplanerare, biltillverkare och allsköns konsulter. För nu är de på gång, de självkörande bilarna och framför allt lastbilarna!