Topplön lockade Bogdan till Sverige
Åkeri. Det lät så bra. 28 000 i månaden, för ett jobb som lastbilschaufför och en bostad ordnad. Bogdan Sapek och familjen packade och lämnade Polen för Gislaved. Där väntade maratonpass, usel lön och blåsning av en advokat…
Bogdan ler stort och håller upp dörren till trerummaren i det lite sömniga industrisamhället Anderstorp i Småland. Ute blåser en isande nordan, men där inne tävlar barnbarnen, Amelka och Zuzia om bästa platsen i morfars knä. De bor egentligen kvar i hemstaden Krakow med Bogdans dotter, men är på besök.
Bogdan har hunnit med anställningar på två åkerier i Sverige. Efter att han gett upp hoppet om mer än timanställning i det senaste söker han nu jobb i fler branscher. På lager eller i fabrik. Det är inte så noga, viktigast är att arbetsgivaren är renhårig.
Hustruns syster med familj bodde redan i Reftele i Gislaveds kommun, när Bogdan flyttade dit med sin fru Teresa och yngsta sonen Mateusz 2007. Släktingarna hjälpte dem ordna bostad. Det var också svågern och svägerskan som fick frågan om de inte kände någon i Polen, som kunde köra lastbil. Det var Bogdans blivande arbetsgivare som undrade, när paret stannade för att tanka bilen.
Åkaren driver företaget Mac & Hamzic i Anderstorp. Det har figurerat i både Transportarbetaren och Värnamo Nyheter, och har dessutom tagits upp som avskräckande exempel på webbsajten stoppafusket.nu. När Bogdan jobbat där ett par år förvandlades alla anställda utländska chaufförer i ett slag till inhyrda. Så kallade falska egenföretagare. Därmed fick de själva stå för inbetalning av skatt, sociala avgifter och pensioner.
Bogdan erbjöds en lön på 20 000 kronor, netto. Det är mer än dubbelt upp mot en polsk chaufförslön. Vad han inte visste var att det också inkluderade traktamente, ob-tillägg, övertid och semesterersättning. All inclusive.
Fyra månader gamla Maja snusar lugnt i sin spjälsäng. Hon är senaste tillskottet i familjen och dotter till sonen Mateusz. Han pluggar el-data programmet på Gislaveds gymnasium, och delar bostad med pappan, mamman och sin fru, Martina.
Till skillnad från Bogdan, som kastade sig rätt in i lastbilshytten, har Mateusz läst svenska och hjälper till att tolka. På vardagsrumsbordet ligger ett tummat polsk-svenskt lexikon, som Bogdan bläddrar i när vi kör fast, och söker efter ord.
Jag hade nog förväntat mig att träffa en mer bitter man, efter Bogdans möte med den svenska arbetsmarknaden, men han utstrålar mer värme än ilska.
– Jag var arg den första tiden, säger han. Men nu är jag glad att min son stannar kvar här ytterligare några månader och går färdigt gymnasiet. Unga har en bättre start i Sverige än i Polen, där är det svårt med både arbete och bostäder.
Bogdan slår ut med armarna och berättar om enrummaren på 25 kvadrat, som han och hustrun delade med sina tre barn i Krakow. I Anderstorp finns ingen hiss och barnvagnen står i vardagsrummet, men för familjen är tre rum och kök som ett hav. Både han och sonen Mateusz försäkrar att de trivs med tre-generations-boendet. Det är liv och rörelse, man är inte ensam.
– Familjen är alltid nummer ett, framför arbete och allt annat. Det lärde mig min far och så har jag fostrat mina barn, intygar Bogdan.
22-åriga Mateusz nickar. Det bästa som finns är att komma hem till dottern igen efter skolan, förklarar han. Att ha någon som väntar på en och blir glad.
Jag som kommer med mina svenska glasögon kan inte låta bli att fråga om dottern var planerad? Mateusz skrattar, vrider sig lite i soffan och säger:
– 50, 50… I Sverige tänker man annorlunda. Först skaffar man sig ett jobb och sedan barn och familj. I Polen gifter vi oss när vi är yngre, får barn tidigare och sedan kommer det där med jobbet. Det har inte högsta prioritet. Min fru är 19 år.
Bogdans chaufförsjobb blev inte alls som han tänkt sig. Utlandsresorna blev många och inga arbetstidsregler gällde. Bogdan satt i hytten från tidig morgon till sen kväll under arbetsveckor på 80 till 100 timmar.
– Vi var trälar, precis som det beskrivs här, säger Bogdan och knackar med fingret på pocketboken ”De nya Trälarna”, där han medverkar.
I boken beskrivs Bogdans faktiska månadslön på omkring 14 000 kronor. Slog man ut det på hans långa arbetsdagar gav det en timlön på sådär 40-50 kronor. Det är ungefär en tredjedel av den lägsta lönen i kollektivavtalet.
Till slut fick Bogdan nog och började ställa krav. Då fick han sparken. Fast då var han förbannad och gick till Transport.
Med utgångspunkt från sparade lönespecifikationer och kopior på färdskrivarblad kunde Transports ombudsman hjälpa honom räkna fram ett lönekrav på 370 000 kronor, ifall företaget betalat enligt Transportavtalet. De lokala förhandlingarna ledde ingen vart och eftersom Bogdan inte var medlem i facket bestämde han sig för att själv driva sina fordringar till tinget.
Av språkskäl anlitade Bogdan en polsk advokat, som hjälpt många av hans landsmän. Han begärde 8 600 kronor i förskott och sen gick det snett. Bogdan uppger att advokaten slarvade med underrättelserna till honom, så att Bogdan missade att infinna sig i rätten på utsatt tid. Det ledde till att han till slut stod med notan för arbetsgivarens juridiska utgifter. Och att frågan aldrig blev prövad innan preskriptionstiden gick ut.
– Advokaten tog mina pengar, men jag tror han blev mutad av åkaren att inte driva ärendet, hävdar Bogdan.
Bogdan har jobbat som yrkeschaufför sedan 1984, kört och servat kranbil, kört buss och lastbil genom hela Europa, från öst till väst. Han kan det där med problemlösning och hur man tar sig fram.
– Mitt bekymmer när jag varit ute och kört är att jag bara fick lära mig polska och ryska i skolan, inte tyska och engelska, som barnen.
Men viktiga meningar på italienska, engelska, tyska och så vidare har han snabbt lärt in, som: ”Var ligger det?” Vänster, höger och tillbaka, ingick också i hans första svenska ordförråd.
– Det är för att bli bättre på svenska jag söker jobb på fabrik och lager nu. Jag prövar gärna lyckan i ett annat yrke. Mateusz hade sommarjobb på ett mindre lager och pendlade till Falkenberg hela sommaren. Han tjänade mer än jag gjorde som erfaren chaufför!
Sonen är snabb i svaret när jag undrar om han inte vill följa pappa i lastbilsspåret:
– Nej! Det var kul när pappa körde buss runt om i Europa. Då fick vi i familjen följa med. Företaget hade övernattningslägenheter i många olika städer, där vi bodde gratis. Men köra lastbil vill jag inte. Jag har ju sett hur pappa haft det, när han bara suttit hemma och väntat på att åkaren skulle ringa och ge honom jobb.
Bogdan säger inte emot. Det gick inte att planera in något, varken med familj eller vänner, när han ringdes in på timmar. Enligt Bogdan är det också förklaringen till att familjen inte umgås med några svenskar, trots att han haft bra svenska jobbarkompisar och säger att han aldrig mötts av rasism i Sverige. Bara från överförfriskade resenärer på bilfärjorna i Tyskland.
Efter haveriet med första åkeriet stod Bogdan med skulder på 70 000 kronor. Ett påhugg som timmerbilschaufför var som en droppe i havet. Hösten 2010 anvisade Arbetsförmedlingen honom jobb på ett åkeri i Värnamo, utan kollektivavtal. En behovsanställning, med 130 kronor per arbetad timme.
– Ägaren var snäll, men när jag frågade om jag inte kunde bli anställd, ”på riktigt” fick jag aldrig något svar. Min första bil gick sönder. Om du anställer mig, så kan jag köpa en ny, sa jag. Men han lånade mig 15 000 kronor i stället, så att jag kunde köpa en, på avbetalning.
Bogdan såg hur andra kom in efter honom och anställdes på tryggare anställningar. Själv fick han runt 10 000 kronor i lönekuvertet.
– Det blir inte så mycket kvar till mat, el och telefonräkningar när man betalat hyran på 5 500 kronor, konstaterar Bogdan.
Han jobbade ganska långa dagar på det andra åkeriet också. Men där fanns digitala färdskrivare och det var hans eget val att ta så mycket tid han kom över, för att betala av sin skuld.
– Hela min första lön på 8 000 kronor gick till min svåger och svägerska, som lånat mig pengar till hyra och annat. Jag var inte med i a-kassan då, som nu.
Bogdan stannade på Värnamoåkeriet till januari i år. Sedan fick han hjälp av Transports lokala ombudsman att driva in utebliven semestersättning på 65 000 kronor. Förhandling vägrade ägaren dock att komma till, liksom att teckna kollektivavtal.
Släktingarna och Bogdans fru har bättre erfarenheter av den svenska arbetsmarknaden. Teresa arbetar som städerska på ett hotell med ”normala” löner och arbetstider. Men även hon väntar på en fast tjänst.
Bogdan far till och från upp ur fåtöljen, hämtar lönespecifikationer och omsorgsfullt nedtecknade körtider, som stödjer hans berättelse.
– I Sverige har jag lärt mig spara alla papper, säger han och ler.
Småflickorna Amelka och Zuzia tycker att han pratat för länge. De uppskattar hans talanger i disko och tango mer och han svänger runt med tjejerna i vardagsrummet. Utbrister:
– Jag är 46 år, har fyra barnbarn, men inget silver i håret än. Det finns ett polskt ordspråk som säger att livet till 90 procent består av sorger och bekymmer. Det gäller att ta vara på de 10 procenten av glädje, som när ett av barnbarnen lägger sin kind mot min. Då försvinner alla mörka tankar!
