Göteborgs hamn i november 2016.

Konfliktreglerna. Topphemliga möten, en intensiv lobbykampanj mot arbetsmarknadsministern och en statlig utredning som ingen ville ha. Det var bakgrunden när LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv gick samman för att stoppa Hamnarbetarförbundets framfart i Göteborgs containerhamn med ett lagförslag som hindrar de upprepade strejkerna och blockaderna.

Förlorarens ord

– Det ser ut som om man vill lagstifta mot en karikatyrbild av Hamnarbetarförbundet, säger Erik Helgeson i förbundets Göteborgsavdelning Hamnfyran.

Konflikten i Göteborgs containerhamn ligger bakom skärpningen av strejkreglerna som med största sannolikhet genomförs efter riksdagsvalet i höst. Trots att arbetsgivaren har kollektivavtal med Transport råder inte arbetsfred i hamnen. Avtalslösa Hamnarbetarförbundet kan strejka mot arbetsgivaren när det passar dem.

Den allmänna bilden är att förbundet inte vill ha avtal och fredsplikt, utan kunna hota med konfliktvapnet i varje fråga när det är oense med arbetsgivaren.

Nu har de stora, etablerade organisationerna på arbetsmarknaden, LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv gått samman för att stoppa förbundets framfart i containerhamnen. Regering och riksdag har serverats ett lagförslag som vrider strejkvapnet ur händerna på Hamnarbetarförbundet, men inte ändrar stridsrätten för de etablerade facken.

– De tror att vi inte vill ha heltäckande fredsplikt. Jag vet inte var det kommer ifrån, säger Erik Helgeson.

Uppgörelsen

Något liknande har inte inträffat på 80 år. Men nu händer det igen. Parterna på arbetsmarknaden har kommit överens om inskränkningar i rätten att strejka och konflikta. En sommartisdag i juni släpps nyheten.

Salen där presskonferensen hålls är knökfull. Längst bak vid väggen trängs en skog av tv-kameror med stående journalister och tjänstemän som inte har fått sittplats.

Vid mikrofonerna står representanter för de stora organisationerna LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv.

– Det är inte rimligt att 250 personer i Göteborgs hamn ska ändra konfliktreglerna och maktbalansen mellan parterna, säger Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare.

Om inte regeringen hade tillsatt utredningen av strejkrätten, den så omdebatterade stridsåtgärdsutredningen, skulle han inte ha stått där. Parterna vill med sitt lagförslag hålla politikerna borta från arbetsmarknadens spelregler. De vill bestämma själva.

– För 3,4 miljoner medlemmar i de etablerade fackförbunden är möjligheterna till konflikt oförändrade med detta lagförslag. Däremot kommer vår praxis också gälla för övriga organisationer på arbetsmarknaden, fortsätter Torbjörn Johansson och syftar på små förbund som Hamnarbetarförbundet och Syndikalisterna.

Han beskriver ett kirurgiskt ingrepp i strejkrätten, en regeländring i medbestämmandelagens paragraf 41 som tvingar små fristående fack att uppträda som de stora förbunden i LO, TCO och Saco. De viktigaste punkterna är:

• Lagförslaget gäller bara företag som redan har kollektivavtal.
• Ett andra fack ska också kunna kräva avtal på dessa företag och gå i konflikt för ett eget avtal.
• Men det får bara ske om facket har förhandlat med arbetsgivaren först.
• I förhandlingarna måste det andra facket ha ställt tydliga krav.
• Dessa får inte ändras sedan en konflikt brutit ut.
• Bara om dessa villkor är uppfyllda blir det tillåtet att använda konfliktvapnet mot arbetsgivare med kollektivavtal.

Om parternas uppgörelse blir lag kan små, fristående förbund utan avtal inte heller strejka för en arbetskamrat som arbetsgivaren behandlat orättvist. Syndikalisterna blåser ofta till strejk i sådana fall i stället för att pröva tvisten i domstol, som de etablerade facken gör.

På presskonferensen manifesterar de stora organisationerna sin styrka.

– Jag vill vara mycket tydlig. Vår förväntan är att vår nuvarande regering och den regering som vi får efter valet gör lagstiftning av parternas gemensamma förslag och inget annat, säger Mattias Dahl, vd för arbetsgivarorganisationen Transportföretagen.

Som ett litet lämmeltåg förflyttar sig journalisterna från presskonferensen till kanslihuset där arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ska kommentera parternas uppgörelse en timme senare. Inpasseringskontrollen är lika noggrann som säkerhetskontrollen på utrikesflyget.

Allt och alla kontrolleras innan arbetsmarknadsministern ställer sig på podiet och tv-kamerorna slås på igen.

Parterna skulle kunna ropa bingo! Ministern tänker kasta stridsåtgärdsutredningens förslag i papperskorgen.

– När parterna är överens om ett så väl genomarbetat och balanserat förslag är det självklart för mig att det går före andra förslag till lagstiftning. Jag kommer att söka så brett stöd som möjligt i Sveriges riksdag för förslaget, säger Ylva Johansson.

Mönstret från eftermiddagens presskonferenser är som hämtat från professor Birgitta Nyströms forskning vid Lunds universitet. Statsmakten brukar tillsätta utredningar i arbetsmarknadsfrågor för att pressa parterna att agera, är hennes slutsats.

På 1930-talet tillsattes tre utredningar om stridsåtgärder. Vad hände? Parterna slöt Saltsjöbadsavtalet 1938, som är grunden för hela den svenska modellen. Sedan dess har parterna inte frivilligt inskränkt konflikträtten förrän denna tisdag 2018.

Uppstickaren

– Vi trodde aldrig att vi skulle överleva särskilt länge, säger Ingrid Kandevik i en nyinspelad video på Hamnarbetarförbundets hemsida. Hon var kanslist i Göteborg under förbundets första tid efter utbrytningen från Transport 1972.

Bland de hamnarbetare som bildade det nya förbundet fanns många fackliga rävar. Deras taktik stärkte bilden av yrkesgruppen som tuff och hård. Eftersom förbundet saknade kollektivavtal kunde medlemmarna strejka sig till förmåner.

– Vi erbjuder moralisk fredsplikt i alla de frågor vi har överenskommelser i, förklarade Eskil Rönér, förbundets nuvarande ordförande, när striden i Göteborgs hamn var som hetast förra året.

För varje nytt krav som förbundet ställde och i varje enskild tvist riskerade arbetsgivaren att dra på sig strejk eller blockad.

– Det har fungerat otroligt bra tidigare, utan att vi har tecknat kollektivavtal, sa Eskil Rönér, också.

Hamnarbetarförbundets taktik har gett deras företrädare stort inflytande i flera hamnar.

Men redan för tio år sedan tröttnade Göteborgs kommun, som äger containerhamnen, på de ständiga konflikthoten, berättar Patrik Östbjerg, den dåvarande ordföranden för Transports hamnavdelning i Syd- och Västsverige.

Kommunen beslutade att lägga ut verksamheten i containerhamnen på den globala jätten APM Terminals.

– Jag ska vara ärlig. I underlagen till beslutet framgår att företagsledningen inte klarade av att hantera personal och konflikter. Därför var det bättre med en professionell terminaloperatör som var proffsig på att hantera både personal och terminal, säger Patrik Östbjerg.

Men i denna del gjorde kommunen en missbedömning.

APM kunde inte alls tygla Hamnarbetarförbundet. Relationerna mellan dem blev bara sämre och sämre. I april 2016 bryter den första av en rad endagsstrejker ut, som följs av ett tiotal blockader mot inhyrning av personal, nyanställningar och övertid.

På våren 2017 lägger Hamnabetarförbundet ett varsel som förbjuder den timsanställda blixten att framföra grensletruckar utan instruktörs överseende. De varslar också om en blockad från mitten av maj till slutet av juni.

Då brister det för APM. Blockaderna innebär att verksamheten inte kan fungera på kvälls- och nattskiftet, hävdar arbetsgivaren. Därför lockoutas Hamnarbetarförbundets medlemmar under dessa timmar. Lockouten börjar i mitten av maj och sträcker sig till slutet av juni.

Strax före midsommar varslar också bolaget 160 anställda om uppsägning. Produktionen har gått ner så kraftigt att de inte längre behövs i verksamheten, enligt APM.

Vid den här tidpunkten har medling pågått i över ett halvår.

Från början har Hamnfyran sex krav. Bland dem finns krav som gäller enskilda individers ärenden, och ytterst borde avgöras i Arbetsdomstolen. Ett sådant krav gäller en 60-årig medlem som borde utbildas till fysiskt lättare arbetsuppgifter, enligt Hamnfyran.

Men kraven ändras. Efter en tid bedömer medlarna, Anders Lindström och Jan Sjölin, att Hamnfyran kräver det omöjliga och vill ha hela arbetsrätten reglerad i ett kollektivavtal. De konstaterar så småningom att konflikten egentligen gäller vem som ska bestämma i hamnen, arbetsgivaren APM eller Hamnfyran.

De förtvivlade medlarna upplever förbundets krav som flytande och ogripbara.

”I takt med att lösningar möjligen kan skönjas flyter målen i väg”, skriver medlarna i sin slutrapport.

Den 4 juli kastar de in handduken och begär att bli entledigade. I containerhamnen förloras 2 405 arbetsdagar på konflikterna under 2017.

Lobbykampanjen

Någon gång på senhösten 2016 fattade Svenskt Näringsliv ett beslut om att Hamnarbetarförbundet ska stoppas. Startskottet är ett brev till regeringen. Den 23 januari 2017 dimper det ner på arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons bord.

”Det är inte rimligt att företag som är bundna av kollektivavtal kan bli utsatta för strejk och andra stridsåtgärder på det sätt som nu sker i Göteborgs hamn”, skriver Svenskt Näringsliv och kräver att företag som har kollektivavtal ska vara fredade från strejker och blockader.

Ylva Johanssons första åtgärd kommer efter några veckor. Medlingsinstitutet får i uppdrag att kartlägga hur vanliga konflikter är mot arbetsgivare med kollektivavtal.

Men det räcker inte. En jättelik lobbykampanj startar. Företagare, som är medlemmar i Svenskt Näringsliv, berättar i medierna om hur hårt drabbade de är av konflikten i containerhamnen.

– Det är kaos överallt. Göteborgs hamn funkar inte och det börjar bli fullt i andra hamnar, säger Peter Hjalmarsson, Lamina System med 40 anställda, till Arbetsmarknadsnytt.

Men de tunga vittnesmålen kommer från industriföretag som Volvo, SKF, Stora Enso och Billerud-Korsnäs, men också från klädjättar som HM, Joy och Lindex.

Företagen är helt beroende av hamnarna för sin import och export. Störst på containersidan är Göteborg med hälften av trafiken.

Företagens vittnesmål understöds i debattartiklar av arbetsgivare och borgerliga politiker.

– Strejkrätten måste begränsas för jobben och välfärden skull, dundrar liberalernas partiledare Jan Björklund i Göteborgsposten.

Den 8 maj skriver Stora Enso ett eget brev till regeringen och varnar för hamnkonfliktens stora konsekvenser.

I slutet av maj 2017 har trycket blivit så hårt mot ministern att en utredning av strejkrätten tillsätts. Hon släpper nyheten på en pressträff i Göteborg.

– Den svenska modellen måste självklart kunna fungera också i Göteborgs hamn. Situationen i hamnen är allvarlig och innebär ett hot mot svensk ekonomi och jobben, säger Ylva Johansson till de församlade journalisterna.

Hemliga möten

I förstamajveckan i år ringer mobilen hos LO:s tidigare avtalssekreterare Erland Olauson hemma i östgötska Ringarum. I största hemlighet värvas han till den grupp av arbetsrättsjurister som håller på att ta fram förslaget om inskränkningar i konflikträtten.

Som opartisk ordförande inom industriavtalet har han stort förtroende hos både fack och arbetsgivare.

Nu är hans uppdrag att hålla i pennan när lagtexten skrivs.

Arbetet på ett lagförslag hade då kommit ganska långt, sedan både fack och arbetsgivare hade förstått att stridsåtgärdsutredningens förslag inte skulle passa någon av dem.

På parternas första hemliga möte, måndagen den 12 mars 2018, diskuterar förbundstopparna som samlats principerna bakom rätten till stridsåtgärder.

Praxis är sedan länge att tvister som gäller enskilda individer prövas i domstol, inte i strejker, och den principen skulle inte ändras. Rätten att till exempel vidta sympatiåtgärder eller de begränsade möjligheterna till politisk strejk skulle inte heller ändras.

– Ta bort detta och alla parter är överens om att stridsåtgärder ska användas för att reglera villkoren i kollektivavtal. Man använder dem inte i några andra syften, säger Anders Weihe, Teknikföretagen. En av dem som mycket tidigt insåg att parterna själva måste agera.

– Det är ganska naturligt att försöka komma överens när förloppet i Göteborgs hamn står i strid med alla de principer som vi parter är överens om.

Dan Holke, chef för LO-TCO Rättsskydd, satt med i juristgruppen och ger samma bild av arbetet.

– Sedan vi satte oss ner och började jobba med den här idén gick det faktiskt väldigt lätt för oss att komma fram till en lösning, som vi kunde vara överens om, säger han.

Framtiden

Stora mörka moln skymmer framtiden för Hamnarbetarförbundet. När de tunga spelarna på arbetsmarknaden, LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv, gick samman hade det lilla förbundet inte en chans.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har redan fått ja från de borgerliga allianspartierna till det breda riksdagsstöd som hon söker för parternas lagförslag.

Så om Hamnarbetarförbundet varslar om strejk eller blockad i framtiden måste det tydligt visa att det seriöst eftersträvar ett kollektivavtal. Annars är stridsåtgärden olovlig. När Arbetsdomstolen prövar stridsåtgärdens laglighet kommer den bland annat bedöma om Hamnarbetarförbundet brukar skriva avtal. Det har knappast alls skett i förbundets 42-åriga historia.

Dessutom gäller lönerna och villkoren i Transports avtal för allt hamnarbete även om förbundet får ett eget avtal.

Sedan i april har arbetsgivarna i Sveriges Hamnar avbrutit allt samarbete med Hamnarbetarförbundet. Deras fackligt förtroendevalda får inga rättigheter förutom lagens miniminivå.

Dessutom riskerar Hamnarbetarförbundets a-kassa att förlora det extra miljonbidrag den får av staten. En utredning föreslår ett slopande av det särskilda stödet till de minsta a-kassorna, som då riskerar nedläggning.

Det ironiska i Hamnarbetarförbundets nya, svåra läge är att dess konkurrent Transport inte varit pådrivande för en ändring av strejkrätten.

– Vår utgångspunkt var att man inte skulle göra någon förändring alls. Sen blev situationen som den blev och man var tvungen att hantera den. Men det hade aldrig behövts om inte Hamnfyran agerat som de gjorde, säger Peter Winstén. Tidigare hamnarbetare i 15 år, nu avtalssekreterare i Transport.