Ullared tur och retur
Ständigt trevlig och beredd att guida passagerare och hjälpa till med bagage. Dessutom ska man kunna ratta ett tungt fordon både på hala fjällvägar och ner över kontinenten. – Det är ett väldigt varierande jobb, säger Joakim Greberg, busschaufför på Delfinbuss.
Klockan är 05.59 när Joakim Greberg ställer sig längst fram i bussen och greppar micken. 37 förväntansfulla passagerare har nyvakna klivit på bussen vid olika hållplatser i Stockholm för vidare färd mot lågpris-meckat Ullared i Västsverige. Att han själv redan varit vaken i flera timmar märks inte ett ögonblick när han drar i gång välkomsttalet.
– Hej och välkomna! Jag ser att det är jättemånga kända ansikten med i dag. Då vet ni redan att jag heter Jocke. Och jag ska vara med er hela vägen ner och sen upp igen.
Joakim Greberg kör för Delfinbuss och är, enligt sin chef, ”Kung av Ullared”.
Han har tappat räkningen på hur många gånger han kört den populära dagsresan. Men minst fem år blir det. Allt som oftast sex gånger om året.
I dag, som så ofta annars, fylls bussens säten av shoppingsugna kvinnor i alla åldrar. Någon reser ensam, andra i par eller större grupper. Många har planerat resan länge. Och åtskilliga har varit med förut.
För Jocke, som Joakim helst vill kallas, är Ullareds-resorna en av arbetslivets höjdpunkter.
– Man träffar gruppen under lång tid och det är alltid många bekanta ansikten med. Flera frågar till och med om det är Jocke som kör när de ringer och bokar. Det genererar ju inga extra pengar men känns bra inombords, förklarar han.
Dessutom är Ullareds-resenärerna ett städat gäng. De kommer i tid, skräpar ner minimalt och är på gott humör. Så är det inte på alla körningar. Resor till och från fester är det som Jocke gillar minst. Tur då att hans kollega Karin Hellberg, som Jocke turas om att köra bussen med, tycker precis tvärt om.
– Jag gillar partyresor. Och det allra roligaste är festivalresor, säger hon och visar upp sin handled, full av inträdesarmband från musikfestivaler.
Efter välkomstsnacket lägger sig lugnet. När vi lämnar Stockholm bakom oss sover eller slumrar allt fler. Det är bäst att ta vara på den tid man har till vila, nästan ett dygns resa är lång tid. Själv tar Jocke igen sig en stund medan Karin rattar bussen mot nästa stopp.
När vi rullar in mot vägkrogen Dinners, utanför Ödeshög, tar Jocke tag i micken igen. De vana resenärerna har redan ställt in sig på vad som väntar. Just i dag är dock den populära frukostbuffén under ombyggnad. Ett kollektivt nej hörs från bussens bakre regioner, innan Jocke hinner förklara att han har ringt och kontrollerat. Det kommer visst att gå att få i sig både mackor och kaffe till frukost.
När passagerarna gått av kan även chaufförerna lämna bussen. På Dinners är de igenkända och möts av varma leenden, precis som kollegorna från Björcks buss. Också de på väg till Ullared. De fyra förarna slår sig ner vid samma bord.
För Jocke är det här en dag ovanligt tät på kollegor. De flesta dagsturer kör han själv. Och det är bara enstaka gånger som han har chans att ta en kaffe med förare från andra bolag. Trots att busschaufförsyrket kräver att man har stor social kompetens och gärna är lite slängd i käften kan det också blir väldigt ensamt på långa resor. Jocke förklarar:
– Det kan vara supersocialt på vägen till ett resmål. Sen måste man kunna hantera att man blir dumpad när man väl är framme.
På långresor är fördelarna desamma som nackdelarna. Visserligen kan man bli borta hemifrån så mycket som en vecka i stöten. Å andra sidan får man betalt för att vara på plats i till exempel en svensk skidort eller fransk bergsby, tills det är dags att köra hem igen.
– På det sättet är det ju en lyxtillvaro, erkänner Jocke.
Vid 12-tiden rullar bussen in på varuhuset Gekås parkering i Ullared. Då har passagerarna redan hunnit se en film om köpladan, fått kartor över de olika avdelningarna och varsin rabattkupong till en väskbutik. Jocke har också informerat om var kundvagnar finns och delat med sig av annan matnyttig information för förstagångsbesökarna.
Bussen töms förvånansvärt fort och Jocke och Karin släntrar i väg till varuhusets kundtjänst. Efter att ha anmält bussens ankomst får chaufförerna mat- och fikakuponger till Gekås restaurang och är fria att inta varuhuset. Jocke har med sig en kort lista hemifrån. Karin laddar för storhandling.
Men för den som bara avverkat knappt halva arbetsdagen är det inte bara butikerna som lockar. Det är också viktigt att hinna vila. Jocke uppskattar chaufförsvillan, där man både kan ta en tupplur och använda köket.
– Det märks att de är proffsiga här när det gäller att ta hand om chaufförerna. Det häftigaste är att det är helt tyst inne i villan.
Delfinbuss arrangerar egna resor till Ullared sex gånger per år och till den franska byn Taizé flera gånger på sommaren. Allt annat är beställningsjobb på uppdrag av kunden.
Själv har Jocke kört buss i större delen av sitt vuxna liv. De första tolv åren i linjetrafik för Stockholms lokaltrafik, SL. Efter det har han varit Delfinbuss trogen i nio år, förutom en avstickare för att jobba på dagis.
Att köra beställningstrafik och gruppresor har sina fördelar jämfört med linjetrafik.
– När vi kommer och ska hämta folk ska de i väg och göra något kul, något som de har sett fram emot. När man kör SL-buss saboterar man folks dag, säger Jocke.
Men det finns också nackdelar. Återkommande scheman existerar inte. Ofta vet förarna inte förrän dagen innan vart de ska nästa dag.
– Bussbolagen tävlar om att vara så flexibla som möjligt mot kunderna, förklarar han.
Jocke, som både har familj och ett stort kontrollbehov, medger att det inte är helt lätt att få ihop vardagen.
– Det ställer höga krav på resten av familjen.
Både han och Karin säger dock att det går att sätta sina egna gränser. Jocke kör inte de långa utlandsresorna, som är svåra att kombinera med ett normalt familjeliv. 24-åriga Karin å sin sida har låtit arbetsgivaren förstå att hon inte är tillgänglig på måndagskvällar, då hon går en danskurs. Å andra sidan jobbar hon gärna på udda tider.
– Jag tar hellre jobb på till exempel julafton så att Jocke och de andra kan vara lediga.
Båda är överens om att nackdelarna med jobbet vägs upp av fördelarna. Ett mer varierat jobb får man leta efter.
– En dag är det pensionärsresor, dagen efter en företags-kickoff. Nästa dag en dagisgrupp eller en resa till Viking Line, säger Jocke.
Klockan 15.30 är Jocke på plats vid bussen igen. Det är halvtid i Ullareds-vistelsen och en chans för passagerarna att lämna av sig en del av det de hunnit handla hittills. Jocke hjälper passagerarna in med kassar fulla av allt från kläder till hygienartiklar och leksaker. Han småpratar med alla som kommer förbi. När inga fler passagerare syns till låser Jocke bussen och går mot varuhuset igen, för att ta en fika med kollegan Karin i kaféet på övervåningen.
Två timmar senare rullar bussen ut från Gekås parkering med kurs på Stockholm. Det surras friskt bland sätena. Medan Karin kör tar Jocke med sig kvällstidningen in i chaufförernas sovutrymme, längre bak i bussen.
De oregelbundna mat- och sovtiderna är ett gissel, precis som för många andra långdistanschaufförer. Jockes recept mot det kroppsliga förfallet är landsvägscykling. För närvarande laddar han för sin 13:e start i Vätternrundan.
– Det är skönt att ha någon form av fysisk aktivitet. På jobbet sitter man mycket stilla och har noll koll på mat och sovtider.
– Så för att inte sjangsera helt är det nog bra att hålla i gång.
Tolv timmar efter frukost parkerar bussen utanför Dinners igen. Ett tjejgäng slår sig ner med sina mattallrikar, lite trötta men nöjda med dagens shopping,
Aila Nyrén och Annica Johansson tillhör de riktiga Ullareds-veteranerna.
– Det är alltid kul när det är Jocke som kör, säger Aila.
De har åkt till shopping-meckat varje år i tio år. Annica åker en gång på hösten och en på våren och bokar resan flera månader i förväg.
– Det är en höjdarresa, något att längta efter. När livet suger gör tanken på resan att man har lite energi kvar.
Redan dagen efter hemkomsten sätter hon upp en ny shoppinglista på städskåpet. Sen skriver hon upp allt hon behöver till dess att det är dags att kliva på bussen till Ullared nästa gång.
Efter en dryg halvtimme är det dags att stiga på igen. Jocke skämtar med stammisarna medan bussen rullar i väg.
– En eloge till er för att ni var så snabba. Jag vet en passagerare som tyckte att det var lite stressigt, Aila, säger Jocke och bussen skrattar.
Sedan släcks lamporna. Nu är det bara hemresan kvar. Det kommer dröja ända till midnatt innan bussen rullar in till Stockholm igen.
– Man sover gott när man kommer hem. Fast först måste man packa upp och visa familjen vad man köpt, de står hemma och väntar, berättar Aila, innan hon sätter sig tillrätta i sätet bredvid Annica.
Det är Jockes tur att köra den sista biten. Trots den sena timmen är han inte sömnig.
– När man sitter och äter eller sitter bredvid kan man vara lite trött. Men sätter man sig bakom ratten kommer man in i ett jobb-mood och då är det inga problem!
Som SL-chaufför fick han tiden att gå genom att fundera på olika egenheter hos passagerarna. Som varför alla söta tjejer har Lovikka-vantar.
När han kör gruppresor pratar han ofta med passagerarna eller lyssnar på radio. Eller så är han tyst och låter tankarna vandra.
De där sena timmarna på vägen är som bussföraryrket i stort.
Väldigt socialt, eller väldigt ensamt.
