Uppdrag: glädjespridare
Mötet. ”Jag vill ha en clown, pappa!” ”Vad gör clownen?” ”Knyter ballonger!” Alltihop började när Martin Kertész dotter fyllde fem år och skulle ha kalas.
I dag har Martins dotter Tina fyllt 26 år och sonen Linus 23. Han har skiljt sig och gift om sig från Håkansson till det mer artistiskt klingande Kertész – hans ungerskfödda hustru Melindas efternamn.
De fann varandra via en dejtingsajt, träffades påskhelgen 2012 och har hållit ihop sen dess. Melinda var ansiktsmålare och Martin ballongartist eller vardagligare uttryckt ballongclown.
– Vi började jobba ihop ganska omgående, köpte in utrustning vi behövde och tog uppdrag tillsammans. Jag knyter ballonger och hon målar ansikten och gör glittertatueringar, mest på barn men vi hoppas att fler vuxna ska våga testa, säger Martin.
Barnen hänger med
Barnen i hans nya kull, Sansa och Leo, hänger med ut till fester och tillställningar, varuhus och köpcentrum i Småland och hela landet runt. Ibland delar familjen loge och kommer i samspråk med artister som Markoolio och popgruppen Dolly Style. Andra gånger ber kulturansvariga på Vetlanda kommun eller Ikea dem komma.
Till vardags jobbar Martin heltid som färdtjänst- och sjukreseförare och är djupt engagerad i chaufförernas villkor och arbetsmiljö. Trots att han lovade sig själv att inte engagera sig fackligt igen efter åren som industriarbetare sitter han åter med flera uppdrag, både på taxibolaget och i Transports Jönköpingsavdelning 20.
– Det var så mycket brister, låga löner, usel arbetsmiljö, ständiga upphandlingar. Jag kände att någon måste ta tag i det, säger han och ställer ifrån sig sina medhavda väskor med utrustning. Så fiskar han upp en midjeväska med en radda fack, fyllda med långsmala ballonger och knäpper den om midjan.
Folkets hus
Vi träffas på Folkets hus i Vetlanda, som utgör ännu en sträng på Martins lyra. Han är ordförande i styrelsen. Termometern pekar på minus 11 och utedansbanan sover under ett tjockt täcke snö. Inne i huvudbyggnaden med vackert spröjsade fönster, som hyrs ut till fester, bröllop och dans, klibbar golvet under fötterna som utspilld saft, tjipp, tjipp.
– Det är nedslitet och behöver renoveras. Egentligen är det fruktansvärt mycket att göra här, säger Martin och slår ut med armarna.
I all hast fick han och en vän rycka ut och bygga ut scenen, när den teateransvariga för kommande Emil-föreställning, dagen innan, deklarerade att scenen var för liten.
– Jo, rätt händig är jag, har bytt kök i huset hemma, där finns alltid grejer att göra. I morse la värmepumpen av men jag fick i gång den igen, till slut.
Martin har en ledig dag efter helgens taxijobb med idel långkörningar, men med krånglande pump krympte tiden inför vårt möte. Frågan till frun och ”vapendragaren” blev: Hinner du måla mig på en kvart?
Clownfejset på
Jodå, clownfejset kom på plats med kritvita ögonlock, svarta skrattrynkor, regnbågar till ögonbryn och en rund röd nästipp. Martin trycker ner sin svarta hatt på huvudet och ler:
– Det är så roligt att se folks miner när man kommer körande så här.
I färdtjänstbilen också?
– Nej, nej, det är inte tillåtet!
Martins skjorta följer näsans ton och kostymen lyser i en explosion av färger, lika skiftande som hans yrkesbana. Han är utbildad murare men axeln tog stryk så han bytte spår till vårdbiträde, industriarbetare, som sin facklig engagerade far i IF Metall. Han jobbade som lagerarbetare och körde truck, städare, säljare och trafikinformatör på Nationella trafiksäkerhetsförbundet.
Hans fackliga tillhörighet har växlat med jobben, Kommunal, IF Metall, Livs… men han har alltid varit med.
– Ett tag drev jag och min fru Melinda ett bageri också. Hon är utbildad bagare, så helt plötsligt var jag arbetsgivare med tre anställda.
Kanske är det rastlöshet som gjort att Martin bytt yrke så ofta. ”Nu blev det här tråkigt, det var inte det jag ville göra”. Han söker fortfarande, säger han. Och ibland – när chaufförerna säger ifrån om bilar utan AC (i värmebölja) eller värme (i iskyla), om trappklättrare som inte fungerar – när åkerichefer och upphandlande länstrafik inte lyssnar. Då tänker han att:
– Jag skiter i det här och börjar köra truck igen. Men där träffar man inte så mycket folk och det är ju det som är det roliga med att köra färdtjänst. Alla människor.
Motorcykel svårast
Martin drar en långsmal ballong ur knippet i bältesfickorna och pumpar upp den, en till. Han vrider och bänder. Ett ljud som när man gnider frigolit mot fönsterglas går genom luften och så håller han en blå ballonghund i handen.
Nya fingersmala ballonger genom flinka händer och fram träder ett färgglatt knippe ballongblomster och så: en liten grön motorcykel.
– Den är svårast. Hunden har jag gjort så många gånger att jag knåpar till den bakom ryggen. Jag brukar fråga barnen: framför eller bakom ryggen?
Men vi backar tillbaka i tiden. Hur gick det egentligen till när Martin blev landets nionde utexaminerade ballongartist? Han gick till Buttericks och inhandlade ballonger och en pump, köpte lite tyg och sydde sig en clownkostym. Med hjälp av instruktionen på ballongpåsen knåpade han ihop en hund. Alla barnen på dotterns kalas fick varsin.
Martin fick blodad tand, skaffade fler ballonger och letade upp figurbeskrivningar på nätet.
2003 flyttade familjen till Vetlanda och några år senare träffade Martin en ballongclown på den årliga Vetlandafesten med marknad, artister och mycket folk.
– Jag köpte ett par hundra ballonger av honom. Vi snackade, växlade telefonnummer och så ringde han och tipsade om en helgkurs i Stockholm. Då var det inte så mycket fingerballonger som gällde utan större saker som att knyta ballongbågar för bröllop och köpcentrum.
Kurs på dvd
Men hur blir man en certifierad ballongartist? Martin kom över en kurs på dvd-skivor, från en ballongtillverkare, som utmynnade i ett skriftligt och praktiskt prov. Han byggde en ballongpelare, en bordsdekoration i egen design och en ballongbukett.
Efter ännu en kurs i Norge kände han sig så säker att det var dags att ge sig ut på stan.
– Mitt första framträdande blev på en Vetlandafest så startade jag min ballongfirma.
Fullärd? Nej, de kommande åren följde ytterligare kurser och Martin blev godkänd på två examensprov.
– Så åkte jag till Belgien. Tyskland, Belgien, Norge, Danmark och Polen är rätt stora på ballongkonst och USA har stora event varje år. Ibland är min hustru och jag med på Speedwayfester och vid ett tillfälle blev vi filmade av polsk tv. Speedway är populärt i Polen.
I Sverige finns ett 20-tal ballongartister, uppskattar Martin. Men alla är inte aktiva längre efter pandemin. Om det bar sig skulle han inte ha något emot att agera clown på heltid. Fast showa med musik och sång, som sjukhusclowner för barn, är inte Martins melodi.
– Jag sjunger hellre än bra men har köpt en ukulele, en sorts luta som jag tänkt lära mig spela på av min färdtjänstkollega Philip som kan. Det är bara det att tiden… Den räcker inte till.
Förbättra villkoren
Martin återkommer till det, samtidigt som nya idéer hela tiden poppar upp. Kanske satsar han framöver på en karriär som regionpolitiker – för att få makt att äntligen förbättra färdtjänstförarnas villkor.
Det bästa med ballongartisteriet är att träffa barn, tycker Martin. Att sprida glädje.
– Vi var i Ungern en vända och hade med lite grejer till ett barnhem där de inte bara var hemlösa utan också handikappade. I ett land där de aldrig kommer att komma ut i samhället. Så glada barn har jag aldrig sett. Det tog mig djupt, jag började nästan gråta. Deras skratt och samtidigt svåra situation.
Skratt behövs
Paret fick bensinen sponsrad för besöket och skulle gärna göra en längre tur till fler barnhem i Östeuropa. Uppträdanden på svenska dagis vore också kul. Och pensionärshem. Skratt behövs i en orolig tid.
– Nästa år är min fru klar med studierna till förskollärare, då ska vi köra stenhårt!
Bästa kollegan, Philip Getejanc, tillika skyddsombud på taxibolaget där de båda jobbar, dyker upp. Han stampar snön av skorna, skrattar och slår sig ner:
– Vi får väl starta en förening för ballongclowner också, där du Martin blir ordförande?
