Vakten som värnar hemlösa
Mötet. ”Det här är inte Sverige …”, tänkte ordningsvakten Jeanette Höglund. I dag driver hon soppkök och snart öppnar hon fritidsgård för Stockholms äldre hemlösa.
Klockan är åtta på onsdagskvällen. Människor hastar med mössorna nerdragna.
– Jo, det är där. Det är öppet, säger en påpälsad man som samlat ihop sina påsar på innergården utanför porten. Han kan reglerna, soppköket öppnar först om en timme och stänger vid midnatt. Adressen är inte officiell, då kommer folk bara för att titta.
– Som om det vore Skansen, utbrister Jeanette Höglund när vi satt oss.
Kvällens volontärer skär vetelängder och korv (tio ringar) till stroganoff i köket, brassar ris i en nyinköpt jättegryta. Först blir det fika sedan middag. Same procedure. 30–40 personer personer bruka droppa in, ta jätteportioner och backning. Den som vill får en matlåda med sig ut i natten.
”Bra på att fixa sponsorer”
Första gången träffar jag Jeanette på ett fik i Farsta centrum. Där handlar hon det mesta till sina skyddslingar, fast just nu är klädkvoten fylld, en deckardrottning skänkte nyss en hel låda strumpor. Tid för nästa klädinsamling lägger Jeanette upp på Facebook. Plus vad hon gör med alla insamlade pengar.
Loggan Vid din sida lyser i rosa på hennes t-shirt, liksom i skinnet kring den pinfärska tatueringen på handen. Över sin långa, ljusa hästsvans har hon tryckt ner en keps med påskriften ”Sheriff”.
– Jag har bestämt mig, nu kör jag bara på. Är det något jag är bra på så är det att fixa sponsorer och dra in pengar. Jag brukar lägga ut en fråga och inom två timmar har jag det jag bett om, säger hon.
Ingen falsk blygsamhet. Företag och kända personer har svårt att avböja, när det kommer till svenska fattigpensionärer. Den som tackar nej får skämmas. Jeanette säger att hon får åhörarna att gråta när hon åker landet runt och föreläser om människorna hon träffar.
Hon börjar bli ett känt namn i medierna. Många känner igen henne från realityserien Tunnelbanan i Kanal 5. I december fick Jeanette uppmärksamhet efter att Vid din sida bestämt sig för att inkvartera ett trettiotal av ”sina” bostadslösa på hotell över jul. Nyligen debatterade hon också hemlösheten med Stockholms socialborgarråd i Aktuellt. Han tyckte att de skulle ha ett möte, men sen har hon inte hört av honom.
”Det här är inte på riktigt”
Allt började i september 2016. Jeanette jobbade som ordningsvakt i tunnelbanan. Klockan var halv två på natten och hon la märke till en gammal farbror som letade i sopbehållarna. Men han var annorlunda, välklädd, kunde ha varit hennes morfar.
”Hej, vad gör du ute så här sent?”
”Jag har ingenstans att bo så jag letar burkar och sover i trappuppgångar. Vill inte besvära mina barn och barnbarn.”
Men det här är inte på riktigt, tänkte Jeanette. ”Se dig omkring”, sa han och hon fick klart för sig att han var en gammal hemlös person, bland många. Han berättade att hans fru dött, hennes pension försvann och pengarna räckte inte till hyran. Mannen förlorade kontraktet.
– Han vägrade berätta för sin familj och jag tror inte att han gjort det än. Pensionen stannade vid 7 000 kronor, och ibland tog han en 24-timmarskryssning till Åland för att få duscha och sova ut.
– Många av dem jag träffar får sår och har stora problem med ben och fötter eftersom de aldrig får ligga ner och sova. Det här är en tyst grupp, som skäms över sin situation. De gör inget väsen av sig.
Jeanettes ord snubblar över varandra, om skammen över att människor som slitit ett helt arbetsliv inte ska få tak över huvudet och en dörr att stänga om sig. Människor som tappar fotfästet efter en skilsmässa, konkurs eller ett dödsfall.
Hon la upp mannens berättelse på Facebook och bad om bidrag. Med en startplåt på 35 000 kronor satte hon i gång, åkte till centralstationen med sin bil och delade ut mat och kläder. Fler anslöt och när fastighetsägaren klagade började Jeanette söka efter en lokal.
– Jag skickade 350 mejl men när husägarna läste hemlöshet kopplade de genast till alkohol och droger. Då var det inte intressant.
Till slut ryckte en diakon från en församling in och hon och volontärerna fick låna lokalen, där de är nu. Var den ligger sprids från mun till mun bland de bostadslösa. De tar med sina kompisar, vet att de måste komma nyktra, drogfria, annars kan Jeanette torna upp sig i dörrhålet.
Hon är 1.83, kraftig, med stark röst. I kroppen finns erfarenheterna från jobbet som livvakt i USA, dörr- och ordningsvakt, behandlingsassistent inom narkomanvården. Man blåser inte omkull henne. Samtidigt berättar volontären Kjell Pettersson att han aldrig kramats så mycket som inom Vid din sida. Det bästa halvår jag haft säger han, som vill göra skillnad i samhället. Hur då?
– Det kan räcka med att du säger hej, så har du sett en annan människa.
Egen lokal på gång
En egen lokal, alltså fritidsgården för gamla som Jeanette planerar, är äntligen på gång. Sponsorerna, som ska utföra renoveringen, är spikade. Det är bara avtalsskrivningen med hyresvärden om öppettiderna som hakat upp sig. Jeanette hoppas kunna slå upp portarna i februari.
Hon stryker undan en hårslinga och rättar till mössan, som fått ta kepsens plats över flätan. Vi är tillbaka i soppköket och folk strömmar in. Hallen fylls av påsar, rullväskor, ryggsäckar. Ljuset är dämpat och sorlet stiger mot taket. Många känner varandra, några tuggar tysta. Ingen ser på tv. Det som främst slår en är vanligheten. De flesta är välklädda, kunde vara en vän, kollega.
Danne är en av dem, med 34 år som officer i bagaget. Nu är han pensionär, exfrun försnillade pengar från hans konto. Vanligare än man tror, sa hans advokat vid rättegången. Fast anhöriga drar sig för att anmäla. Det är ”skämmigt”.
Danne, Carl och vännerna kring bordet berömmer soppköket. Det är stor skillnad här, där allt görs ideellt, jämfört med i större, mer etablerade verksamheter. Beslutsvägarna är korta. De tillbringar nätterna på buss, pendeltåg och tunnelbana. Tågcentralen och busstationen i city har öppet en stor del av dygnet, som viloplats.
– Det är sammanlagt två timmar per natt man måste slå ihjäl. Då sätter man sig och tar en hamburgare på Burger king, säger Danne.
Antalet hemlösa ökar
Steget från hem till hemlöshet har blivit kortare. Du kan förlora jobbet, bli sjuk och utförsäkrad från försäkringskassan. ”Hemlöshet ser vi som uttryck för den allra största och värsta sociala utsatthet som kan drabba en människa och den drabbar även barn”, skriver två professorer vid Lunds universitet i debattartikel.
Socialstyrelsen har siffror om drygt 9 900 hemlösa svenskar 1993 och 33 250 personer 2017. Men de antas vara i underkant eftersom flera kommuner inte deltog i den senaste kartläggningen.
Andra debattörer tar till ord som bostadsojämlikhet och bostadsnöd när ungdomar och ekonomiskt svagare grupper inte får någonstans att bo.
I början av februari ska Jeanette träffa ett antal politiker på ett seminarium i riksdagshuset.
– Säg åt dem att prova på att bo som vi ett par dagar. Vi kan visa dem runt, erbjuder sig några av gästerna på ”soppis”.
Jeanette tycker att makthavarna ska se över skatterna. Varför ska pensionärer över huvud taget betala skatt på den pension de gnetat ihop under sitt yrkesliv, undrar hon. Och berättar om Per-Olof, en av flera som organisationen tjatat fram en bostad till efter att de hittat honom svårt misshandlad och rånad. Han har mest korvören kvar av pensionen när hyran är betald.
– Bygg hyresrätter som folk har råd att flytta in i, är volontären Sara Johanssons enkla råd.
Volontären Niklas Andén bryter in och berättar om hur bostadslösa, som behöver olika insatser, skyfflas runt mellan olika instanser i ett utdraget spel. Ingen vill hamna med Svarte Petter – och tvingas betala. Han talar om Norge som ett föregångsland, där försäkringskassa, arbetsförmedling och så vidare huserar ihop. Och berättar om hemlösas operationer som inte blir av, eftersom de inte har någonstans att tillbringa sin konvalescens.
Stockholms tak-över-huvudet-garanti existerar inte, hävdar Jeanette. Och besökaren, tillika plåtslagaren Tomas, instämmer. Han beskriver buslivet på härbärgena, där nolltolerans saknas och narkomaner och alkoholister håller alla vakna. Ägodelarna försvinner.
Delar ut SL-kort
Jeanette nickar. Hon och volontärerna delar ut ut mobiler, kontantkort och SL-kort till allmänna kommunikationer.
– Världens bästa hotellkort, säger byggnadsarbetaren Roger, 54, år och ler. Han blev utan bostad när hyresvärdinnan dog, hade jobb men hamnade i en rundgång av andra-, tredje- och fjärdehandsuthyrning. Till slut slog han och en kompis upp ett tält i en förort. Det funkade bra i några månader, innan polisen bad dem flytta och livet på allmänna färdmedel tog vid. Med knappt två timmars sömn per natt somnade Roger allt oftare till på jobbet, sittande.
Han sa upp sig, nickar bort mot vännerna, ”flocken”. De håller ihop, sprider ut sig i tåg och bussar, men har koll på varann. Sover i skift för att ha koll på ”rovdjuren”. Det är ungdomsgäng med killar ända ner i tolvårsåldern.
Ibland fixar Stadsmissionen påhugg, 90 kronor i timmen fast han får över 300 som byggnadsarbetare.
– Det räcker till snus. Jag brukar vara på ”Missionen” på dagarna, duscha och tvätta kläder. Jag vill vara fräsch, inte sitta på tåg och bussar och lukta illa.
Dödshot
I rummet bakom köket slevar Jeanette i sig en tallrik stroganoff. Hon sticker ut, ordnar insamlingsgalor, får cred. Det skapar agg i sociala medier. Avundsjuka, säger hon själv, bland organisationer och engagerade, som hållit på längre men syns mindre. Fast i somras var det tufft. ”En galning” fäste upprepade lappar med dödshot på Jeanettes bil.
Hon polisanmälde, säkrade brevinkastet, vännerna fick komma med mat. Jeanette låg hemma på soffan, såg på tv och klappade katterna. Det enda som hjälper när världen snurrar för fort. Sorgen efter modern som dött, alldeles för ung, var också tung. Till slut tog hon sig på benen.
– Så här hade mamma inte velat se mig, tänkte jag. Hon var så stolt över mig, det gör mig stark. Mamma jobbade inom äldreomsorgen och jag hjälpte ofta våra äldre grannar i Hudiksvall. Jag har alltid tyckt om gamla.
Men varför hjälper du bara gamla hemlösa, inte yngre med drogproblem, migranter, romer?
– Fattigpensionärerna är en bortglömd grupp. I Sverige hjälper vi flyktingar. Romer har folk som kommer och hämtar och kör dem. För missbrukare finns behandlingshem. Det som är nytt är våra hemlösa skötsamma pensionärer, som inte ens får komma till ålderdomshem.
Det är Jeanette Höglunds nästa mål; att öppna ett ålderdomshem för sina skyddslingar. Liksom soppkök för äldre hemlösa i Göteborg och Malmö.
– Jag är precis på rätt plats och gör precis det jag vill göra, säger hon.
Vill du veta mer?
På viddinsida.nu finns mer att läsa, liksom i Facebookgruppen Vid din sida. Just nu behövs inga volontärer eller kläder, däremot pengar.
