Krönika. Facket kan inte längre säkra avtalsenliga villkor på hela den svenska arbetsmarknaden. Det göder de främlingsfientliga stämningarna.
Sedan det blev klart att Sverigedemokraterna fick nästan 13 procent i riksdagsvalet har det skrivits spaltmil om orsakerna. Det verkar finnas enighet om att en absolut majoritet av de som röstade på SD varken är rasister eller i egentlig mening ideologiskt övertygade Sverigedemokrater. I stället ser de ett gap mellan de goda ambitionerna att öppna Sveriges gränser för flyktingar och arbetssökande, och den faktiska förmågan att integrera dem som kommer hit.
Då handlar det växande SD-stödet snarare om kritik mot bristerna i integrationspolitiken än mot ett generöst flyktingmottagande. Den kritiken är befogad. Det syns i de segregerade bostadsområdena, i de fallande skolresultaten, i delar av gängkriminaliteten och den höga arbetslösheten. Så länge inte regeringen och de genuint demokratiska partierna tar ansvar för integrationspolitikens brister är risken stor att de främlingsfientliga organisationerna växer.
När det gäller arbetsvillkoren är situationen mycket speciell. Av hävd har Sverige inga lagstadgade minimilöner. I stället har parterna på arbetsmarknaden tagit ansvar för att upprätthålla anständiga villkor via kollektivavtal. Det systemet fungerade relativt bra fram till Lavaldomen, men har efter den försvagats kraftigt. Lägre facklig organisationsgrad och bristande kunskap om hur den svenska modellen egentligen fungerar har bidragit till den negativa utvecklingen.
Inom ett antal sektorer kan facket inte längre garantera konkurrensneutralitet och anständiga villkor på arbetsmarknaden. Den bristen är en av orsakerna till SD:s framgångar. När arbetare med avtalsenliga villkor bokstavligen blir av med jobben för att ersättas med billigare arbetskraft, och deras fackföreningar inte längre kan garantera avtalsenliga villkor, uppstår gigantiska problem.
Den legala grunden för fackets viktiga arbetsuppgift försvann med Lavaldomen och EU:s regler om fri rörlighet för tjänster och arbetskraft. Det är inte bara inom Transports branscher detta händer. Vi ser liknande tendenser inom exempelvis fastighetsskötsel och jordbruk.
I våra grannländer Norge och Finland har man försökt lösa problemen med lönedumpning och marknadsstörningar, genom att allmängiltigförklara kollektivavtalen i särskilt utsatta branscher. I de länderna upphöjs gällande kollektivavtal till lag.
Systemen skiljer när det kommer till kontrollsystem och sanktioner. Gemensamt är i alla fall att alla företag som verkar i Finland eller Norge i mer än någon vecka, ska betala sina anställda i enlighet med gällande kollektivavtal – med vissa Lavalbegränsningar.
Samtidigt finns ett beställaransvar. Det gör att företag och myndigheter som upphandlar en tjänst är ansvariga för att leverantörer och underentreprenörer följer reglerna. Sverige bör följa samma väg. Facket i allmänhet, och LO-förbunden i synnerhet, måste våga erkänna att de inte längre kan hantera en kombination av EU- begränsningar och en kaotisk och heterogen arbetsmarknad, där servicebranscherna har stora inslag av invandrad arbetskraft.
Kravet på allmängiltiga kollektivavtal behöver inte betyda att alla Sveriges kollektivavtal upphöjs till lag. Så är det varken i Finland eller Norge. I stället gör parterna och myndighetsföreträdare bedömningar om var konkurrensvillkoren är så brutala att de anställda hamnar i en nedåtgående spiral av lönedumpning och undermåliga arbetsvillkor.
Kort sagt måste staten ställa sig som garant för att fackligt organiserade arbetare, med kollektivavtalsenliga villkor, inte kastas ut och ersätts av billig arbetskraft. Nu när facken inte längre kan och får bära det ansvaret.
Detta är en av flera åtgärder som krävs för att tränga tillbaka Sverigedemokraterna.