Debatt. Det svenska biståndet förändras i snabb takt. Nu har turen kommit till frågan om det svenska civilsamhällets deltagande i utvecklingssamarbetet med omvärlden. Regeringen gav för någon vecka sedan Sida i uppdrag att undersöka hur de kan ta över vidareförmedling av pengar ur biståndsbudgetens anslag för att stärka civilsamhället internationellt. Det har lett till att man nu sagt upp samtliga avtal med det svenska civilsamhället. Inklusive avtalen med Palmecentret och Union to Union.
Palmecentret företräder en stor och viktig del av det svenska civilsamhället, arbetarrörelsen, med 27 medlemsorganisationer och över 3 miljoner medlemmar. Inte minst Transportarbetareförbundet. Vi har tillsammans nyckelkompetenser i arbetet för att stärka demokrati, rättvisa och civilsamhällen internationellt. Det gäller också i hög grad facklig organisering och kampen för arbetares rättigheter. Förra året drev vi 76 internationella projekt inom detta område.
Regeringens förslag kommer att innebära ett dråpslag mot civilsamhället, både här hemma och i de länder där vi arbetar. Sida har inte den kapacitet som behövs för att kunna stötta den typen av ofta små gräsrotsbaserade organisationer som får finansiering och kompetensutveckling via samarbeten med det svenska civilsamhället.
Biståndet kommer också ändra karaktär då de utbyten, kompetenser och samverkan som kan ske civilsamhälle till civilsamhälle inte längre blir möjligt. Man bortser helt från att det svenska civilsamhället och fackföreningsrörelsen har särskilda kunskaper, drivkrafter och nätverk som en statlig myndighet aldrig kan ha. Liksom att våra svenska organisationer ofta jobbar ideellt i genomförandet av projekten.
Det svenska civilsamhället måste nu med kort varsel säga upp våra avtal med tusentals organisationer runt om i världen. Det får stora konsekvenser för deras verksamhet och viktiga arbete för demokrati, mänskliga rättigheter och att hålla makthavare och arbetsgivare ansvariga. De fackliga frågorna riskerar helt att försvinna från biståndet. De pågående samarbetena avbryts nu abrupt i en tid när de är viktigare än någonsin för att möta demokratikrisen, ökande konflikter, orättvisor, migration, och klimatkris.
Grundfrågan kvarstår dock. Varför vill regeringen kraftigt reducera det svenska civilsamhällets och svenska fackföreningars roll i det internationella utvecklingssamarbetet? Varför vill de förstatliga biståndet och minska dess förankring i det svenska samhället, och dessutom därigenom öka kostnaderna för verksamheten när Sida ska ta över?
För det är väl inte för att man vill tysta oss?
