Värsta veckan i Visby
Vi sitter som i ett akvarium bakom upphissade glasrutor. Utanför: ett ofantligt myller av människor – uppslukade av mobiler, reklamblad och budskapen från hundratals böneutropare. Vi är i en tusenårig stad, byggd för hästkärror.
Håkan Kraby svänger vänster ner mot Donners plats. Eller rättare sagt: försöker. Folkhavet saknar öron och rör sig som en oberäknelig trögflytande lavaström över kullerstenarna.
– Folk är inte rädda om livet precis, suckar Håkan när en man i solglasögon och Iphonelur tränger sig förbi den sakta rullande lastbilen.
År 2000 var Håkan Kraby klar med plugget och lumpen. Han fick praktik som lastbilschaufför på Gotlandsgods. Och kom inte därifrån, som han själv uttrycker det med ett snett leende.
Just den här torsdagen under Almedalsveckan har Håkan dragit en vinstlott. Han ska slippa Visby innerstad.
Dagen börjar redan klockan 04 och artar sig bra. Håkan kör gods till Ica och rullar därefter av ett halvt ton grillkorv hos Statoil – numera omdöpt till Circle K. Efter det väntar Pressbyrån och en närbutik i Roma, ett litet samhälle mitt på ön, innan vi styr tillbaka hem till åkeriets egen terminal.
– Vad ska jag ta nu? undrar Håkan.
Transportledaren funderar lite. Jo, det måste bli en sväng in i Visby innerstad i alla fall. Håkan Kraby biter ihop och börjar samla ihop fraktsedlarna. En stund senare är vi på väg. I en mindre lastbil. På flaket står ett kylskåp, några lådor postordervin till privatpersoner och flera pallar rosé och annat bränsle som behövs för att hålla Almedalsandan i gång.
– Innerstan är ju inte drömmen direkt. Almedalsveckan är värst. Det är många gator som inte är anpassade för lastbilar, konstaterar han.
Håkan jobbar normalt heltid på Gotlandsgods, men just nu är han tjänstledig på halvtid för att jobba fackligt för Transport. Uppdraget är att värva fler medlemmar till förbundets överlägset minsta avdelning.
Arbetsmarknaden på Gotland är speciell, förklarar han:
– Vi har en del smååkerier med en eller två bilar. Men i princip finns det bara tre lite större transportföretag som slåss om de större köruppdragen. När kunderna upphandlar flyttas uppdragen mellan dem. Oftast får chaufförerna följa med över. Arbetsmarknaden är stabil på det sättet.
Den gotländska transportnäringen är relativt förskonad från den lönedumpning och osunda konkurrens som blivit en plåga i övriga landet. Håkan Kraby säger:
– Fast i byggbranschen har vi samma problem som ni på fastlandet. Hantverkare från östra Europa kommer hit och jobbar för låga löner.
– Kanske är gotlänningarna lite mer lokalpatrioter än andra. De som har sämst med pengar här brukar anlita lokala hantverkare från ön. De med mycket köper billiga tjänster av polacker och balter.
Klockan har blivit halv elva på förmiddagen när vi kör in genom ringmuren. Uppe vid Söderport är det lugnt, det mesta folkmyllret är koncentrerat till kvarteren nere vid hamnen.
Håkan Kraby lossar vid ett halvdussin platser. Det sista – en lastpall med vin – ska till en krog som ligger granne med SVT:s nyhetstält. En ordningsvakt kommer fram och klagar på bullret när pallvagnen rullar över flaket.
Håkan biter ihop och tillsammans med restaurangägaren bär han in lådorna, för hand.
Hur är det att jobba fackligt på en ö med bara 55 000 invånare, undrar jag när vi återigen sitter i hytten.
– Vi har nära till medlemmarna, kan man väl säga. Som facklig förtroendeman kan du aldrig gå in på Biltema en lördag och bara handla. Några frågor får du räkna med.