Värsta villkoren – på väg från Makedonien
Varför finns det så många makedonska lastbilschaufförer på svenska vägar? Hur kan de jobba för skitlöner och på usla arbetsvillkor? Möt Mihailo och Aleksandar som båda kört lastbil i Sverige. Och nej, det här är inget snyftreportage.
En parkeringsplats utanför Kalmar. Mihailo Šalapanov stänger av gps:en. I lasten har han en brådskande leverans. Förseningar kostar stora pengar, det här är ett gyllene tillfälle. Chefen är skyldig honom 16 000 kronor och nu messar Mihailo att han inte kör en meter till förrän han fått sina pengar. Han hotar också med att gå till polisen och visa alla falska papper och dokument som bevisar färdskrivarfusk och andra olagligheter som skulle sänka hela företaget på två röda.
Sex timmar senare kliver han ur hytten som varit hans hem i fem månader. Pengarna sitter efter en massa tjafs äntligen på kontot, men i stället för att fortsätta köra går han till tågstationen. Ett sista mess till chefen med information om var lastbilen finns, sen lämnar Mihailo Sverige.
Vi har sett dem. Längs vägar och på rastplatser. Utländska chaufförer som kör lastbilar i uselt skick. Som skitar ner. Super. Hänger tvätt på tork på sina trailrar. Bor i hytterna flera månader i sträck. Många är från Makedonien, där finns den billigaste arbetskraften. De pratar dålig engelska, om någon alls, och de dumpar villkoren i branschen genom att jobba för en bråkdel av svenska chaufförslöner.
Det har gått en månad sedan 30-årige Mihailo Šalapanov lämnade det där. Två månader sedan vi träffades på en parkeringsplats i Sverige. Nu sitter vi mittemot varandra i Skopje, Makedoniens huvudstad. Slamret från byggen som pågår överallt svävar som ett taktfast pladder över skinande broar, blänkande torg och storslagna statyer. Nya bilar trängs med gamla, kaféer och flotta affärer ligger sida vid sida. Här och var en herrelös hund och några trasiga, toviga barn med utsträckta händer. På berget Vodno gör ett gigantiskt järnkors sitt bästa för att sprida ljus över staden genom luftföroreningarna.
Vad hände?
– Jag fick nog, säger Mihailo. Men du vet, jag kunde lämna bilen och dra så där för att jag inte har någon utom min hund att försörja. Jag har dessutom ett jobb här i Makedonien att återvända till om jag vill. Och jag pratar engelska. Jag kan ta mig fram.
När Mihailo i somras fick höra talas om någon som behövde en lastbilschaufför i Sverige tvekade han inte. Han hade precis lämnat ett stormigt förhållande och behövde komma bort. Dessutom utlovades en månadslön på 18 000 kronor. Det är sex gånger mer än en genomsnittlig lön i Makedonien.
I hytten fanns allt som kunde behövas vid en poliskontroll. Papper på att han inte kört mer än tillåtet i landet, dokument på att han inte jobbat för länge, intyg på att han precis kommit tillbaks från ledighet, bevis på att bilen klarat besiktningen. Men ingen av företagets sex lastbilar hade blivit kontrollerad. Det enda som var äkta var Mihailos egna id-handlingar.
– Jag vet inte hur chefen gjorde det, säger han. Allt går att köpa för pengar.
Företaget Mihailo jobbade för är registrerat i Bulgarien, liksom alla lastbilarna. Förarna kommer från Makedonien, alla med bulgariska pass som ger dem rätt att arbeta inom EU. Mihailo har haft sitt pass i fem år.
– Jag åkte till Bulgarien och fyllde i alla papper, säger han. Jag sa att jag kände mig bulgarisk. Allt gick lagligt till. Jag känner ingen som har ett falskt pass.
Chaufförerna kör som underleverantörer åt andra underleverantörer. Huvudkunderna är mer eller mindre stora svenska företag.
– Jag körde bland annat åt Volvo, Ikea och Scania, säger Mihailo. Mest Scania. Det var många bulgariska bilar som levererade åt Scania i Södertälje. På Ikea fick jag svara på frågor om lastbilen innan jag körde in, i övrigt var det aldrig någon som undrade något.
Han lovades arbetsdagar på åtta timmar och vila på helgerna. I praktiken kunde han jobba 17 timmar per dygn och tvingas utföra reparationer, städa garaget eller köra ännu mer även på lördagar och söndagar. Chefen var alltid rädd att åka fast för att hans bilar hade varit längre än tillåtet på svensk mark. För att minska risken att bli upptäckt av polisen kunde chaufförerna beordras att köra på nätterna när de skulle ha varit lediga. Annars?
– Annars fick vi inte betalt, säger Mihailo. Körde jag när chefen sa att jag skulle så lovade han också att betala eventuella böter. Annars skulle jag få betala ur egen ficka.
Om han fick övertidsersättning? Nä. Betald semester? Men vad tror du. Försäkring? Ha! En del som hade inbrott i bilen fick själva betala förlusten. Han körde för långt, för länge, för mycket. För olagligt. Kemikalier som inte fick fraktas i hans icke-för-ändamålet-anpassade-trailer lastades ombord i alla fall av svenska företag. Mihailo körde därifrån utan påskrivna frakthandlingar. Ingen ville ha sitt namn på den illegala lasten.
Lönen kom aldrig som den skulle. Det fanns alltid något att skylla på. Sen leverans. Långsam lastning, ännu långsammare lossning. En skada på lastbilen. Allt som kunde hålla förarna i ständig skuld. Ibland kunde han få loss 10 000 spänn. Aldrig mer. Alltid svart. På pappret existerade han inte. Någon värme i hytten fanns inte. När Mihailo lämnade Sverige hade det hunnit bli rejält kallt.
Det är något som inte stämmer med de glänsande statyerna på Makedonientorget i centrala Skopje. De är för många. De står för tätt. Och alla pampiga byggnader längs Vardarfloden. De antika pelarna i grekisk stil är för glänsande. Baksidorna på husen för … abrupta. De står med nakna ryggar sida vid sida som hastigt nedsänkta kulisser.
Det byggs som aldrig förr, men det är en plastig fasad av välmående och storhet som fort kommer på plats. Sanningen är att Makedonien är ett av Europas allra fattigaste länder som på flera olika sätt befinner sig i en djup kris.
Förra året avslöjades en gigantisk avlyssningsskandal. Bland annat har ministrar och andra statliga företrädare spelats in när de gjort upp om mutor, eller hur de ska mörka mord och sprida desinformation i medierna.
Fri press existerar i praktiken inte. Chefredaktören på den enda regeringskritiska tidningen mördades för något år sedan.
Välfärden är så nedmonterad att den som vänder sig till ett offentligt sjukhus sätter sitt liv på spel. Nyligen dog en kvinna när hon födde barn för att narkosläkaren var full. I radion ber cancersjuka om donationer för att kunna betala sina cellgifter.
Facket är inte särskilt starkt och flera yrkesgrupper är inte organiserade över huvud taget, däribland lastbilschaufförer. De är för få och företagen för små. Men det finns ett transportfack som bland annat organiserar taxi, buss och flyg. Ordföranden heter Ljube Stojkovski. Han säger att det är en ständig kamp för överlevnad i Makedonien, och att kombinationen hög arbetslöshet och låga löner gör livet svårt. Men vissa saker har blivit bättre.
– Vi har till exempel på vårt initiativ fått till en lagstadgad minimilön på 1 500 kronor i månaden, säger han. Men vi är inte nöjda. Den går inte att leva på. Det händer dessutom att arbetsgivare betalar den för att de måste, och sen tvingar arbetaren att ge tillbaks pengarna kontant. Allt är korrupt här.
Arbetslösheten i landet är 25,5 procent. För tio år sedan var den 38 procent. Minskningen beror inte på att det skapats fler jobb utan är en effekt av att det finns färre människor i Makedonien. På tio år har 450 000 personer flyttat utomlands. För ett land litet som Småland, och med en befolkning på två miljoner, blir tappet kännbart.
Det finns inget som tyder på att befolkningsminskningen kommer att avta. Enligt en undersökning, som Friedrich Ebertstiftelsen (FES, finns i 100 länder och jobbar bland annat för sociala- och fackliga rättigheter) gjorde 2013, vill 53 procent av makedonierna mellan 16 och 29 år emigrera. Helst vill de till Västeuropa, USA och Kanada.
– Det finns flera exempel på folk här som har bra jobb och tjänar tillräckligt, men som inte vill att deras barn ska växa upp i ett korrupt system, säger Nita Starova som är projektledare på FES.
Det är sorgligt i sig självt att så många lämnar landet, säger hon. Tittar man närmare på vilka det är som flyttar så är det ännu sorgligare.
– Det är de progressiva, de som tänker framåt, de som löser problem som flyttar. Det här är ett seriöst problem för Makedonien. Det är ju ungdomarna som är framtiden!
De tror att han är efterbliven. Åtminstone behandlar de svenska chaufförerna ofta 43-årige Aleksandar – som vill skippa efternamnet – som om han vore helt bakom flötet. Det är väl ett och annat som tillsammans bildar en helhet som är långt ifrån den verklighet svenskarna befinner sig i. Lastbilen är halt och lytt, engelskan är i ännu sämre skick. Han lever på konserver som en annan hund och nattparkerar på platser som är skitiga och jävliga.
Hur ska de kunna veta att han inte är korkad? Att han egentligen hör hemma som skadereglerare på ett försäkringsbolag? Att han fick sparken för att han hade mod nog att vägra skriva på falska papper? Att han inte alls vill jobba som chaufför i Sverige, men att det är priset han fått betala för att han vägrade bli en del av korruptionen i hemlandet?
– Men … när jag kom till Sverige och såg lastbilen höll jag på att vända tillbaks, säger Aleksandar. Du kör mycket bättre lastbilar här i Makedonien.
Varför kör han inte här då? För att det inte ger tillräckligt betalt. För att han har en familj att försörja. Hustrun Biljana drar in 2 000 kronor i månaden på att jobba i kiosk. Det räcker inte ens till räkningarna.
I början påtalade Aleksandar alla fel han hittade för chefen. Säkerhetsbristerna, de falska papprena. Han hotade till och med att gå till polisen. Men han behöver pengarna. Så han kör. Flera månader i sträck utan att se sin familj. Alltid lika rädd. Ska det här bli hans sista arbetspass? Han riskerar ju att också dra med sig andra i döden om hans skruttiga lastbil hamnar fel.
En gång gick lyktorna sönder i Danmark. Chefen tvingade Aleksandar att köra över Öresundsbron mitt i natten utan att varken se eller synas ordentligt. En annan gång körde han utan vindrutetorkare i veckor.
Vid ett tillfälle upptäckte han att han hade kört flera månader utan fungerande bromsar. Han fattade inte exakt hur kassa de var förrän han kopplade loss trailern och insåg att det var trailerbromsarna som gjort jobbet. Chefen gjorde ingenting åt saken – förrän Aleksandar åkte fast i en poliskontroll.
Lastbilen vägdes, mättes och kontrollerades – och underkändes på alla punkter. Men ansvaret att hålla den i säkert skick är inte polisens utan chefens, eftersom bilen hör hemma i Bulgarien. Chefen såg till så bromsarna blev lagade, inget mer.
Ibland ser Aleksandar medlidandet i svenskarnas ögon. Men han vill inte att någon ska tycka synd om honom. Han önskar inget snyftreportage om det här. Det är som det är.
– Hur lång tid tar det att lära sig svenska?
Frågan kommer plötsligt. Aleksandar har bjudit in till fest. Bordet dignar av läckerheter, gäster kommer och går, det skålas och skrattas, cigaretter tänds och musik strömmar ur en bandspelare. I kväll mår Aleksandar bra.
Plötsligt flyttar en av gästerna sin stol närmre min, spänner ögonen i mig och ställer sin fråga.
– Hur lång tid tar det? Två månader? Fem?
Hon jobbar på bank och tjänar bra. Det är inte det. Det är landet, säger hon. Korruptionen. Förljugenheten. Det står henne upp i halsen. Hon vill ge sina barn något bättre.
De har sett de röda banden på backspeglar längs vägarna. Både Mihailo och Aleksandar känner mycket väl till Här stannar Sverige-rörelsen. De har hört tutorna, kört förbi lastbilarna som parkerat i protest mot villkoren i branschen. De stöttar rörelsen fullt ut, säger att om kraven på lika villkor går igenom så skulle ju de utländska chaufförerna få det skydd de saknar i dag. Det skulle vara fantastiskt!
Men skyll inte på chaufförerna, säger de. De förstår att svenskarna är förbannade, men att tuta och blinka på utlänningarna bakom ratten är att rikta sin ilska åt fel håll.
– Få det inte att se ut som om det här är vårt fel, säger Mihailo. Vi är bra människor. Det är ett systemfel som tillåter företag att bete sig så här. Om makthavarna verkligen ville göra något åt det så skulle det kunna ordnas på fem minuter. Men industrins pengar väger tyngre än så. Alla vill komma billigt undan.
Men skiten då? Det är skräpigt kring de utländska bilarna. Varför?
– Du måste förstå att de flesta som tvingas leva under såna där omständigheter blir deprimerade, säger Mihailo. Att köra lastbil på det viset är som att vara i fängelse, men utan cellkamrater. Är du deprimerad bryr du dig knappast om var skräpet hamnar.
Och nu då? Aleksandar söker nya försäkringsjobb i Skopje. Lyckas han inte med det vill han byta lastbilsjobbet i Sverige mot Ryssland. Där klarar han språket. Eller Turkiet. Det är närmre hem.
Och Mihailo Šalapanov?
– Holland, säger han. Jag vill flytta till Holland. Jag ser ingen framtid för mig här så länge som vi har en korrupt regering vid makten. Och jag ser inte att det någonsin kommer att bli någon förändring.
