Debatt. Vem som helst kan inte bli yrkesförare, även om det råder skriande brist på chaufförer.
Yrkesförarens dag uppmärksammades den 9 september i år, liksom alla andra år.
Klockan är 04.52 och både släp och bil ska lastas, fraktsedlarna ska kontrolleras och pallar och skrindor ska ombord och förankras.
I dag är vikten inte i farozonen. Jag behöver bara ha koll på var mina olika kollin ska av och få fast dem i rätt ordning, för att underlätta vid lossning.
Kontrollerar belysningen och spolarvätskan, sen påbörjar jag resan som så många gånger förut, ensam med ljudböcker och kaffe i snöstorm eller solsken.
Första veckorna minns jag hur orolig man var över att bli stoppad och kontrollerad. Hade jag mina papper klara? Fraktsedlar, färdskrivarkort, YKB.
En resa genom landet innebär oftast ett flertal kontroller med risken att ha nått fel som renderar böter – både för mig som chaufför och för företaget jag jobbar åt.
Med åren kommer dock lugnet. Jag vet att jag har klara papper, jag vet var jag måste ta mina raster och pauser.
Men som ny var detta ett riktigt stressmoment.
En morgon för en lastbilschaufför kan se väldigt olika ut, men oftast ser man vilka som har hittat lugnet i sitt yrke och inte stressar, utan jobbar på i lugn takt och utför sina sysslor i ett hållbart tempo.
Att åkeribranschen står inför ett litet eldprov då den inom tio år behöver cirka 50 000 nya chaufförer börjar nu både branschen och regeringen få upp ögonen för. Men att kasta in vem som helst i ett så ansvarstyngt yrke, utan att förbereda hen om att det här krävs mer än att köra från A till B, känns som helt bortkastade pengar.
Yrket måste få upp statusen. En chaufför med erfarenhet av yrket och kunskap om lagar och regler som ska följas är värd så mycket mer än det som syns i de flesta lönekuvert inom branschen i dag.
Ett bra betalt yrke med mycket ansvar och kunskapskrav, det är dit vi bör komma. Fler utbildningsplatser kommer inte att ge oss bra och motiverade chaufförer, tyvärr.