”Vi män ska tåla mer”
Nya mansrollen. Vem är du i omklädningsrummet och vem bland kvinnor? När väcks beskyddarinstinkten? Gillar du att kramas? Vi samlade en grupp transportmän – och en tidigare man på väg att bli kvinna – för att diskutera manlighet.
Två hamnarbetare, tre renhållare och en väktare i olika åldrar från skilda delar av landet slår sig ner kring bordet på Runö kursgård för att vrida och vända på mansrollen. Jyrki Saarinen, Marcus Svensson, Gustaf Sahlin, Peter Strålind, Mikael Arnewing och så Jimmie, som håller på och könskorrigerar sig och nu heter Vilhelmina Rudin. Hon hoppar in efter att gruppbilden knäppts.
En sak har de gemensamt: De är alla skyddsombud på sina arbetsplatser och tänker lite extra på hur vi uppträder mot varandra.
Rå jargong
Samtalet glider genast in på rå jargong, grabbig stämning och killhumor. När hamnarbetaren Mikaels son kom hem och sa att han blivit misshandlad av fem personer, kontrade Mikael:
– Var de bara fem? Jag är besviken på dig.
Mikael ler snett. Det grova tilltalet går igen bland stuveriarbetare och sopgubbar. Ord som ”idiot” slinker ut och meningar som ”Du är så ful så dig måste man lägga en porrblaska på ryggen för att sätta på” har hörts. Det låter väldigt illa, men är egentligen inte illa menat. Sopgubben Gustaf Sahlin har fått jobba hårt för att ”få hål” på snacket.
Kommer fler kvinnor in i rummet eller arbetsgruppen förändras ordvalet.
– Vi anpassar hur vi beter oss efter situationen, resonerar männen kring bordet.
Stämningen i omklädningsrummet kallas ”hjärtlös men broderlig”.
– Vi skämtar med glimten i ögat. Man kan säga något och le, men ser man att en person blir nedtryckt eller mörk i ögonen så måste man sluta Det är därför vi finns som skyddsombud. Vi ska ingripa om det behövs, säger Gustaf.
Kommer den där grabbjargongen alltid att finnas kvar i omklädningsrummet?
– Jag tror det, det är lite tradition och likadant inom bygg och hamn, hårda ord men de kommer från hjärtat, svarar Gustaf.
Om det kom in tjejer i omklädningsrummet då?
– Vi byter sällan om ihop med tjejer, säger Gustaf.
Det är svårt att rekrytera kvinnor till branschen konstaterar renhållningsarbetaren Marcus Svensson. Med fler tjejer tror han att attityden skulle förändras. Fast det är inte givet, invänder Gustaf.
– Ofta är det de kvinnor som smälter in, anpassar sig och blir mer som män, som ”överlever” och blir kvar.
Mikael nickar:
– Kvinnorna är värst.
– Ja, jargongen som vi kommit över har tjejerna anammat och vridit ett snäpp till. Vi, som skyddsombud, blir till och med tvungna att säga till tjejerna ibland, säger sopgubben Peter Strålind.
Men jargongen passar inte alla män tillägger han och Gustaf håller med. Den yngre generationen född på 1990- och 2000-talen har en annan inställning till kränkningar och mobbning och tar illa vid sig av uttryck som rinner av de äldre, konstaterar han. Konflikter uppstår ibland mellan ”kontorsfolk” och arbetare på firmafester.
– Det händer att män får be om ursäkt på måndag morgon. De som pluggat lite mer och kommer från mer akademiska miljöer accepterar inte det snacket.
– Det blir ett psykiskt påhopp om en person upplever det så, säger väktaren Vilhelmina.
– Ja, nickar Gustaf, chefer ska alltid lyssna på den som känner sig kränkt, inte den som kränker. Man får hjälpa medarbetare att förstå att det här inte är ett socialt accepterat sätt att uppföra sig på.
Efter metoo
Metoo har skapat mer eftertanke. På ett positivt sätt, tycker renhållaren Marcus.
– Man tänker efter mer för att inte trampa någon på tårna och det har blivit mer ok att säga stopp, antingen själv eller för sina kollegor. Folk är mer medvetna om gränserna och man inser att allt man gjort och sagt definitivt inte varit rätt, säger han.
– Vi tog en stor metoo-debatt på jobbet, berättar sopgubben Peter, för att försöka hitta en gränsdragning, vad är okej och inte? Alla fick svara på en enkät, anonymt, och sen delade vi in oss i diskussionsgrupper. Mest förvånande var att vi var så samsynta.
Därför frågade Peter om kollegorna tyckte alltihop var onödigt.
– Nej, sa alla, det var det roligaste. Kvinnliga medarbetare kände sig sedda och efter det behöver man inte oroa sig för att lyfta frågan.
Kvinnorna är i majoritet i ledningsgruppen på renhållningsbolaget Suez i Stockholm, där Peter jobbar.
– Det är därför det händer så mycket inom jämställdhet. Ibland är det lite svårt, att vara i minoritet. Jag sväljer och skrattar för det mesta, men när de säger: Så där säger du bara för att du är man ilsknar jag till och ryter ifrån. Då blir det tyst.
Hamnarbetaren Mikael tycker att metoo-rörelsen gått lite till överdrift på sina håll.
– Folk blev häktade till höger och vänster. Som exempel: vi hade en kvinnlig väktare som var så trevlig. Jag ville egentligen säga att ”fan vad du är glad och söt”, men nu törs man inte ge någon komplimang. Det blir metoo, säger han.
Bryta rollmönstret
Renhållaren Peter beskriver en ”kampanj” som han och några kollegor drog i gång. Tanken var att bryta med gamla könsrollsmönster, att män blir obekväma av komplimanger. Så de strösslade med just det.
– Utvecklingen var oerhört intressant. Klimatet förändrades och än i dag kan vi ge och ta komplimanger utan att känna oss utsatta.
Förr rådde attityden ”en bra karl reder sig själv”, funderar männen på Runö vidare. Man pratade inte mycket om sina problem.
– Det var mer: Kom igen nu, ryck upp dig! Nu ger vi varandra mer stöd och har blivit mer empatiska. Utvecklingen går åt rätt håll, tycker Marcus och Gustaf.
Härskarteknik
Även om hamnarbetaren Mikael kan skämta rått är han, som skyddsombud, påpasslig på jobbet.
Om någon kallar en arbetskamrat ”lilla gumman” säger han ifrån.
– Jag gillar inte härskarteknik. Lilla gubben är inte heller okej, det är kränkande.
Några manliga kollegor tyckte att det borde införas lyftprov för alla tjejer i hamnen, berättar Mikael.
– Jag sa nej, arbetsgivaren är skyldig att se till att det finns lyftanordningar till alla.
Sexskämt
Peter spelar in ännu en historia om sophämtning från ett företag som sålde sexleksaker. En kvinnlig chef tyckte att ”de kunde göra något skojigt” av det och satte en sexdocka i baksätet på en kollegas bil.
– Ja, sättet att skämta har ju blivit mer jämlikt, kommenterar Marcus.
Jobbarkompisen tog bilen och blev invinkad till en nykterhetskontroll. Först när den kvinnliga polisen skojade, ”Jag ser att du har flickvännen med dig”, upptäckte kollegan dockan.
– Han blev jättekränkt och den kvinnliga chefen fick en skriftlig varning.
Om en man gjort så mot en kvinna, hur hade reaktionen blivit, undrar Peter.
De samlade männen gissar på hårdare bestraffning, till och med avsked, fast kanske inte om det gällt två män.
– Man mot man hade det låtit: Du är skyldig mig en whisky, gissar väktaren Vilhelmina.
Män ska tåla mer
Killarna i rummet spinner vidare på att män förväntas tåla mer och reda upp knepiga situationer med ”jobbiga kunder”. Gustaf berättar om en man i högre befattning, som vräkte ur sig tillmälen för att sopgubben stod i vägen.
– Kollegan ville polisanmäla, men chefen tyckte inte att det var så farligt: ”Du vet man möter otrevliga individer ibland. Vad tjänar du på att anmäla?”
Jag uppmanade honom att anmäla ändå, det kan leda till förändring på längre sikt. Men han ville inte gå emot chefen.
Marcus tycker att synen på trakasserier ändå blivit mer jämställd. De ska betraktas som könlösa, enas gruppen om. Men, inflikar Gustaf, kvinnor kan säga:
– Nu måste du gå och klippa dig, du ser så ovårdad ut. Sa jag så till en tjej så skulle hon reagera. Stenhårt.
Beskyddande rollen
Vi halkar in på mannens beskyddande roll och Peter drar en till sophämtar-historia om hur hans kvinnliga kollega blev ”handgripligen påhoppad” av flera arga distributionsförare. Lastbilen hindrade deras väg. Kvinnan låste in sig i bilen, tryckte på larmknappen och polisen kom.
– Kollegorna reagerade: Nu jävlar åker vi dit! Nästan som ett medborgargarde. Låt bli, sa jag, men de var så arga. Man ger sig inte på en kvinna, så gör man bara inte.
Vid sådana tillfällen är kvinnor och män fortfarande inte jämställda, anser killarna på Runö.
– Det är genetiskt, säger väktaren Vilhelmina, sitter i reptilhjärnan och tar nog längre tid att förändra.
– Kommer det att gå ur oss? Ska det ens gå ur oss, frågar sig Gustaf.
– Mest handlar det nog om uppfostran, tror Peter.
Gustaf ser det som en revirfråga. Det handlar om att skydda sina arbetskamrater, medan Peter återvänder till att händelsen kanske inte ”blivit så stor” med en man.
– Han hade antagligen sagt: Nu får ni fasen vänta.
Gränserna då, för personlig integritet?
Vid soptömning på en ambassad i Stockholm är säkerheten rigorös, sopgubbarna får klä av sig nästan in på mässingen, inför skyddsvakter. En kvinnlig renhållare vägrade.
– Där var gränsen var nådd för henne. Jag drog ett skämt när jag klädde av mig, anför Peter.
Allt för att lätta upp den pinsamma stämningen med en kvinnlig vakt.
Krama chefen?
Hur är det med kroppskontakt? Renhållningsarbetaren Marcus är en kramare, säger han. De har låg personalomsättning och en hjärtlig relation på jobbet, pratar om personliga saker. Stuvaren Mikael, från en äldre generation, blir obekväm, generad, ibland nästan förbannad – som när han var ”materialare” i sonens hockeylag och folk envisades med närkontakt.
Det var inte så mycket kramar under uppväxten. Mikael gick tidigt till sjöss, ”som morsan”.
– Du måste alltid ha rätten till din egen kropp, betonar Vilhelmina inom bevakning.
– Jag kramas, för mig spelar det ingen roll om det är med en man eller en kvinna, tycker sopgubben Peter. På min förra firma avslutade vi alla möten med att chefen stod i dörren och gav alla en kram. Jag bryr mig inte, men varför är det mer tänkbart med en kvinnlig än en manlig chef?
– Män klappar varandra i ryggen också, påpekar Vilhelmina.
Klasskillnader
Klasskillnader då? Ser mansrollen olika ut i arbetar-, medel- och överklass?
– Inom överklassen ger man inga kramar. Man tar i hand, säger miljöarbetaren Gustaf.
Marcus, i samma bransch, upplever att skillnaderna suddats ut. Kollegan Peter ser det mer som en generationsfråga.
– Min pappa tillhörde generationen att tappade man årorna så tog man händerna och rodde i land. Män skulle vara karlakarlar. I dag är mansrollen betydligt mer suddig.
– Man måste inte ge sig ut och hugga ved, säger väktaren Vilhelmina.
– Man kan köpa den och andra tjänster, instämmer Peter.
Vem står vid grillen?
Vem står vid spisen och vem klipper gräs? Bägge renhållarna Marcus och Peter lagar mat medan deras respektive hanterar gräsklipparen. Kollegan Gustaf har nyligen blivit med hus och basar över renoveringen.
– Jag försöker få in frugan också, men hon vill göra det på sitt sätt.
– Tänk vilken utveckling det skulle bli om du släppte in henne, säger Peter.
– Ja visst, fast hon skyller på mig om det blir fel …
Marcus hänvisar sambon till sin pappa, för praktiska råd om upprustning. Han diskar, hon tvättar. Hos hamnarbetaren Mikael är det hustrun som spacklar, klipper gräs och fixar mat. Städa fick han aldrig lära sig till sjöss, men han bär ut soporna. Väktaren Vilhelmina är skild och sköter det mesta, med lite ”barnarbete”.
Gustaf erbjuder sig att gå på föräldramöten, men frun vill alltid gå.
– Och att gå dit bägge två är ju ingen idé.
Stuvaren Jyrki fixar all kötthantering hemma, inklusive grillen. Sambon tycker att han gör det bäst.
Peter har varit lyckligt gift i 20 år, han och frun har skrivit avtal om vem som gör vad. Hon rensar avlopp, ”det är så äckligt”. Han tvättar.
Efter husköpet föll Gustaf och hustrun in i traditionella mönster, men hon sa: Stopp, vi kan byta sysslor!
– Det gjorde vi, men sen fick jag ta över en del som var för tungt. Vissa saker räknas inte, som att byta däck. Annat ser jag inte. Därför har vi börjat skriva att-göra-listor.
Gustaf har också plitat ner ett renoveringsschema med prioriteringslista och tidpunkter.
– Vi karlar är väldigt simpla, vi vill ha struktur. Har vi rutiner är det lättare att se vad som ska göras.
Gustaf hänvisar till ett klipp på Youtube med den amerikanska professorn Mark Gungor. Han målar upp en bild av mäns hjärnor med separata lådor för varje sak, medan kvinnornas är ett virrvarr av trådar som löper kors och tvärs.
Nya mansrollen
Sista frågan handlar om den nya mansrollen, är det något i den som skaver?
– Det är svårt att svara på, säger miljöarbetaren Marcus, vet inte om det finns någon ny mansroll. Jag inbillar mig att den är under uppbyggnad, sedan metoo. En riktig startkula för jämställdhet. Nu försöker man finna fotfäste, vet inte riktigt. Jag tror det kommer efter hand, som work in progress.
Är det som att gå på tunn is?
– Nja, det skiftar väl från person till person, tycker Marcus Svensson. Jag är rätt bekväm i min roll och har inga problem att erkänna att jag gör fel ibland och be om ursäkt. Den som säger att den aldrig gör några övertramp ljuger.
