Sture Joelsson har 43 år bakom ratten i olika timmerbilar.

Arbetsplats: Timmerbil. Chaufförsbrist, en rekordtorr sommar då avverkningen låg nere – och en skogsindustri som skriker efter råvaror. Timmerbilarna rullar i full fart i höst.

Sture Joelssons arbetsdag startade halv fem i morse. Efter drygt tre timmar har han hunnit med en första sväng ut till avverkningen Bonnskog i Hälsingeskogarna och sedan ner till fabriken i Iggesund för att lossa.

– Jag kan inte köra mer än schemat, säger han. Kör- och vilotiderna måste hållas. Men visst finns det hur mycket som helst att göra, jag tror nästan det är lite brist på bilar.

Transportarbetaren kliver in i hytten vid åkeriet i Delsbo för att hänga med på dagens andra runda. Sjöar i septemberdimma, skogarnas pelarsalar och snickarglädjen på hälsingegårdarna är andlöst vackra för en stockholmare. Men det är inte alla dagar som chauffören ser det, han är för van.

Från skog till fabrik

Det blir en resa genom skogsindustrin – från själva råvaran ute i terrängen till fabriken som gör trävaror, flis och pappersmassa. Sture Joelsson guidar ända tills han lämnar över hytten till kollegan Jenny Kring. Men till dess ska han köra 40 mil på landsväg och skogsväg.

Samtidigt blir det en 43 år lång färd från åkeri till åkeri – då Sture Joelsson hela tiden suttit stadigt placerad bakom ratten i en timmerbil. Hans yrkesliv i korthet berättar en del om lönsamhetsproblem i skogsbranschen:

– Jag började på Skogsfrakt, som delades och såldes och slogs ihop till Skogsbilen. Men Skogsbilen gick i konkurs, och sen blev det Holmgruppen som gick i konkurs, och så Heab som gick i konkurs … Nu jobbar jag på Hälsingegruppen, och branschen känns tryggare.

– Men den där tiden var tuff, för jag var facklig i många år och satt i bolagsstyrelsen i flera företag. Det var jobbigt med uppsägningarna, och jag fick mycket hjälp av Transportavdelningen.

Sture Joelsson blev ändå kvar i yrket. Förklaringen är enkel:

– Dagarna går väldigt fort. Det är ett fritt jobb, även om det är styrt av färdskrivaren.

Den reflektionen gör han lite senare på dagen, under den halvtimmeslånga rasten. Kör- och vilotidsreglerna har valt ut vilken parkeringsficka som blir dagens lunchrestaurang, alternativen blir färre i takt med att rastplatser byggs bort. Lax med kokt potatis och purjolökssås serveras, direkt ur lunchdosan som håller rätt temperatur efter en morgon i värmeskåpet.

Rekordhögt pris

Världen skriker efter pappersmassa, priset är rekordhögt. Sågverksindustrin kräver också mer timmer. Allt detta gör skogsbranschen till Sveriges största köpare av transporter. Det handlar om 25 miljarder kronor per år.

– Ja, det är alltid virke som ska transporteras. Så är det bara, konstaterar Sture Joelsson.

– Det byggs hela tiden och papper gör vi av med. Jag tror nog att framtiden är ljus för den som kör virke.

När året tar slut går han själv i pension. Hans närmaste chef vet att det blir svårt att hitta en ersättare. Återväxten bland timmerbilsförare är sisådär.

– Det är tufft att hitta folk. Många chaufförer tror nog att timmerbilsjobbet är fruktansvärt skitigt, säger Peter Larsson, verksamhetsansvarig, inne på åkeriet.

– Samtidigt vill jag ha dem som har några års rutin, för branschen är lite speciell och våra chaufförer är fruktansvärt skickliga när det är besvärligt med snö eller lera i skogen. Jag brukar gå på rykten när vi ska anställa, och personalen är väldigt engagerad i att få in rätt kollega.

Möter upp kollegor

Sture Joelsson rattar på mot skogen med timmertravarna. Efter Ljusdal, Färila och Korskrogen blir det väg 310 mot Los, och från den ska han ta till vänster in i terrängen. Svängen har föregåtts av en handfast planering via komradion. De sex chaufförerna på morgonskiftet vet att det knappast går att mötas på skogsvägen. Vi väntar in kollegan på landsvägen, vid kanten av den närmaste raksträckan.

På plats på trakten, eller Bonnskog som hygget heter, väntar Lennart Brandström med kranen. Han lastar Sture Joelssons bil med 15 ton och vagnen med 30. Det tar inte mer än tio minuter att få på totalt 45 ton talltimmer. Kranföraren lägger över kedjorna, sedan binder chauffören själv fast sin last.

– Det går lätt numera, jag spänner med hjälp av tryckluft. När jag började var det handspänning som gällde, jag jobbade med spett och min egen vikt. Sedan fick jag dra efter då och då, det sker automatiskt nu.

Då var det också självklart att gå med i facket första dagen på jobbet.

Andra skillnader för en timmerförare i dag, jämfört med för några decennier sedan:

Tystare i hytten, bättre däck, automatisk hjälpbroms (retard), skivbromsar som är bättre än de gamla trumbromsarna, farthållare och automat i stället för många manuella växlar. Lägg till detta en kollega med kranen i stället för att ha den på bilen och lasta själv, och dessutom möjligheten att sanda isiga vägar inifrån hytten. Telefonen har blivit ett oumbärligt arbetsredskap. I den levereras körordern som styr arbetsdagen, och med den aviserar chauffören exakt vad han ska leverera till industrin.

Mot Iggesunds sågverk

Efter den där laxen och en slurk kaffe fortsätter lunchrasten med en promenad runt bilen, ”säkerhetskontroll av last, kättingar och däck”. Sedan blir det raka spåret mot Iggesunds sågverk, massafabrik och kartongtillverkning. Ännu ett tecken på att vi färdas genom skogsindustriland kommer i Färila.

– Där ser du Exte, där de tillverkar lastbärare och bindningsanordningar till timmerbilarna. Jag tror de är en av världens största, säger Sture Joelsson.

På sin hemsida berättar företaget att det i över 120 år har lyssnat på virkesåkare och deras anställda. Lastförankringen har utvecklats med nya material, industriella metoder och tuffa tester, alltsedan timmer forslades ut ur skogen med häst och vagn.

Sture Joelsson tar en liten omväg runt Ljusdals samhälle, men ibland händer det att han lossar timmer där. Intill stationen, som ligger mitt i centrum, finns järnvägsterminalen där skogsråvaror lastas om från bil till tåg. Kommunen vill ha bort verksamheten och den tunga trafiken, och en ny terminal inom kommunen har diskuterats och utretts i omgångar sedan 1990-talet.

När vi svänger österut i Ljusdal berättar han att den vägen var avstängd under sommarens skogsbränder. Chaufförerna fick ta en omväg, och för övrigt låg mycket avverkning nere på grund av torkan. Ingen ville att maskinerna skulle bli gnistan som tände ytterligare en skogsbrand.

Sommarens bränder

Totalt brann det på ungefär 300 platser under den rekordvarma sommaren. Elden rasade eller pyrde i 25 000 hektar skog, en yta något större än Stockholm, Danderyd, Solna och Sundbybergs kommuner ihop.

– På sågen i Färila ska de ta hand om sotveden, berättar Sture Joelsson andra gången vi passerar den gamla kyrkbyn som också är en industriort.

– Det går att använda en del av det brandskadade virket, bara det inte blandas med färskveden. Men inget sot får komma i närheten av massatillverkningen.

Iggesund ligger vid kusten. Incheckning och vägning sker digitalt, men i en liten kur skriver virkesmätaren Tova Albinsson ut resultatet på papper och ger till chauffören som sätter in det i sin pärm. Totalvikten 62 ton stämmer bra: 45 ton last och 17 ton fordon. Sedan går det på ett par, tre minuter för industrins kranskötare att lossa timmerstockarna. De kommer snart att förvandlas till plankor och flis.

Med tom bil och vagn stannar Sture Joelsson vid pumpen strax utanför industriporten. Full tank: miles diesel, som ska minska förbrukningen och därmed utsläppen av koldioxid.

– Det blir spännande att följa hur skogsbranschen ska göra kring miljön. Eldrift är nog knappast möjligt inne i skogen, men ett alternativt bränsle måste komma.

Själv konstaterar Sture Joelsson att han har en levande kraft i sin bil när den är fullastad:

– Jag släpper gasen i nerförsbackarna och så rullar jag vidare av tyngden.

Skiftbyte

Han ringer kollegan Jenny Kring. Schemat bygger på att kvällsskiftarna kliver in i hytten när morgonchauffören lämnar den. För henne väntar nu ett ungefär tio timmar långt arbetspass.

– Det bästa är att det inte är några fasta rutiner. Man kommer alltid ut till nya ställen, säger Jenny Kring, med fyra år i timmerbranschen och erfarenhet som gruschaufför före det.

Sen tar hon sin matbox och kliver in i hytten.